...olika människor har plats i dig och ditt hjärta. Alla får dom plats i ett eget rum, lite olika möblerat men med stor betydelse.....

Visst är det så. Man har många människor runt sig och vissa får en speciell betydelse. För mig och hela min familj har Hasse Arvidsson fått en mycket speciell betydelse, ja vår käre Gatuterapeut, bl.a  Han gör så mycket annat oxå. För människor i missbruk, för anhöriga, vänner m.fl

Alla har han plats för. Helt otroligt.

Hasse var, för mig, från början en duktig människa i sitt yrke, en empatisk människa i sitt yrke. Men han kom att betyda så mycket mer. Han blev och är en vän. Och en människa som aldrig vänder någon ryggen, aldrig slutar hoppas o tro på någon.

Förutom sitt arbete, som är mer än ett arbete. Som han säger....Inget är för stort eller smått att samtala om. Kärlek o respekt. Ja så är han oxå en otroligt duktig poet.

Här kommer en av mina favoriter.En dikt jag bär med mig och som har haft betydelse för mig i mitt liv.

 Du som läser, tänk dig in i något som berör just dig och du kommer att känna att i denna dikt finns något som är skrivet till just dig....

"Vid femton års ålder hoppade jag från en fast och stadig klippa, rätt ut i ett okänt hav.

Känslan var hissnande och nyfikenheten drog mig närmare havsbotten.

Till slut...hade jag nått havets botten, och det var inte spännande längre.

Så det fanns alltså ingen anledning att stanna kvar,

och bristen på luft fick mig att må dåligt.

Så jag försökte simma uppåt, men efter några simtag märkte jag att jag fastnat i dyn och snabbt drogs tillbaka.

Efter otaliga försök började jag acceptera min brist på luft och blev mer och mer apatisk...

Tills den dag jag fattade att jag aldrig skulle nå ytan om jag inte avstod från dom stenar jag fått mani att samla på.

Det var inte lätt att skiljas från dom.

Det hände många gånger på vägen upp att jag saknade deras bedövande tygnd.

Nu har jag nått ytan och förkastat stenarnas tröst. Nu återstår bara att lära sig simma med huvud över ytan"

Hasse Arvidsson

Kram från mamma Mia  

..NEJ det är inte mitt fel, även om jag försökte lägga skulden på mig....

När drogerna eller något annat självdestruktivt beteende kommer in i familjen, sätter klorna i ens barn. Då, då börjar man söka efter syndabocken.

Ja så gjorde iallafall jag. Den dagen drogerna kom för ett långt besök, hyrde in sig i min familj började jag söka efter "Vems fel är det?" Ja kanske inte direkt, för först förnekade jag, trängde undan. Var nog inte så allvarligt som skolan påstod. Dom ville bara få mig att känna mig dålig som mamma...eller....

Efter en tid började jag leta fel. Vems fel var det egentligen? För inte kunde jag säga: Detta har mina barn gjort...Nä det var någons fel,,,,Trodde jag. Jag började rannsaka mig själv, hade jag gett tillräcligt med kärlek, hade jag varit för slapp i min uppfostran, hade jag varit för sträng, hade jag inte gått med barnen på Mulle, hade jag missat något utvecklingssamtal, hade de inte varit tillräckligt fina på skolavslutningarna...mm mm. Allt gick jag igenom. Precis allt !

Kanske berodde det på att barnen var skillsmässobarn, fy vilket fult o konstigt ord förresten. Eller berodde det på att jag själv var skillsmässobarn.....För någon synadabock skulle jag hitta. Och inte var det mina barn iallafall.Tog lång tid, år att bearbeta detta. När jag hittade svartet: Nej det var/är inte mitt fel, hm vems fel var det då? 

Jag började söka hos killarnas kompisar. Klart det var deras fel. Det blev en sanning för mig. Och jag jittade speciellt en person som jag gav den största skulden....

Men hallå...! Så var det ju inte alls ! Olika saker spelade såklat in. Men den stora anledningen är nog den att det inte fanns någon anledning. Återigen, vi är alla olika individer, vi har olika mående, olika resurser. Det händer olika saker hos oss. Och vi måste få vara olika !

Missbruk finns i alla typer av familjer, hos både tjejer o killar, hos unga, hos äldre, i den arbetslösa familjen, i bankdiriktörens familj.

Det vi alla har gemensamt, det är att vi ska försöka hjälpa den som har det svårt. Hjälpa på rätt sätt, vilket kan vara hur svårt som helst. För vad är rätt hjälp för just honom eller henne.

Men vi måste försöka att inte lägga skuld på oss själva, vi föräldrar. Det är inte vårt fel. Vi älskar våra barn och jag vet att alla gör så gott dom kan för att vara till hjälp för våra barn eller andra anhörig eller kanske någon vän.

Du pappa eller mamma, du är bra. Du är bäst för ditt barn/ungdom. Och du är inte dålig för att du kanske behöver be om hjälp. Tvärtom, det är ansvarfull kärlek.

Jag hoppas verkligen att vi alla vågar prata med varandra, om missbruk, destruktivt leverne, psykisk ohäls mm. Det finns runt oss alla på något sätt. Kan vi prata lättar vi oxå bördan för varandra.

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något och tillsammans kan vi göra massor.

Kram från mamma Mia  

...fick denna fråga idag, efter jobbet...Var o färgade fransar o ögonbryn. Avslappnande, men fick just denna fråga...

Skulle du velat vara utan den livserfarenhet o det som detta gett dig i efterhand?......

Efter en tuff dag idag så hade jag bokat tid för lite "egen vård o tid". Fransar o bryn som skulle färgas. Liggandes helt stilla i den bekväma stolen, blev ompysslad, så skönt. Ja såklart började vi prata lite. Hon som pysslade om mig frågade om det var nått särskilt jag skulle göra mig fin inför. Ska ju dit tre dagar i rad....

- Min son ska gifta sig svarade jag. Och jag antar att föräldrar alltid känner extra mycket för en sådan dag. En dag när ens barn ingår äktenskap o är bara så lyckliga.

Vi pratade lite om detta, och jag berättade för henne, bara lite snabbt, om just detta bröllop o hur situationen varit för några år sen. Och hon började gråta, hon blev så berörd o så glad. Härligt, en människa jag aldrig tidigare träffat. Go tjej (tant, är i min ålder ju)

Sen frågade hon om hon fick fråga en sak. - Självklart var mitt svar. Då frågade hon...Skulle du velat vara utan dom erfarenheter du fått med dig i livet? Ouups, vilken rak o svår fråga. Jag svarade lite luddigt, men vi kommer prata mer imorgon då jag åter kommer träffa henne.

...men har tänkt på vad hon frågade...Såklart skulle jag väl velat att droger och/eller diagnoser aldrig funnits i vår familjs liv, MEN de har ju faktiskt oxå gett oss mycket gott.

Jag har fått en helt annan syn på människor än vad jag hade tidigare. Även om jag alltid älskat människor.

Patric hade inte varit Patric om han inte var den han är. Och jag älskar honom för just den han är. Utan att Patric fått sin utredning hade han nog aldrig träffat Alääx, Alääx som bär på hans barn, som är hans kärlek,Alääx som jag oxå älskar. Allt detta skulle jag inte velat vara utan.

Dennis, ja visst hade jag väl önskat att drogerna aldrig funnits där. Men det har gjort både mig o Dennis otroligt starka. Han har funnit sig själv. Och han o Erica har funnit varandra o kärleken tillsammans. Hade de inte gjort utan att Dennis är Dennis o Erica är Erica. Och jag älskar både Dennis o Erica.

Visst vill man väl alltid sina barn väl. Man önskar dom lycka i livet. Ibland kan det vara lite haltande under mer eller mindre tid. Men det finns alltid något gott. Allt (nästan) har en mening. Du kanske inte ser det just då, men du kommer se det senare när du kan sätta in det i rätt sammanhang.

Ha alltid hopp och försök se det Goda, det goda livet kan föra med sig, även om det ibland ser mörkt ut. För efter regn kommer sol.

Kram från mamma Mia  

...Jag skulle nog säga INGEN... OM inte personen själv är med på "tåget".....

Det finns ingen behandling som kommer kunna göra en person fri från sitt missbruk. Oavsett om det gäller narkotika, alkohol, spel, sex eller vad det nu är.

Visst finns det många olika sorters behandlingsmetoder. Men de gör dig inte drogfri. De är och kan vara till stor hjälp, men, sluta med det som är din drog, ja det måste du göra själv !

Och den behandlingen som är bra för en person, den är kanske inte lika bra för en annan person. En del passar vissa och andra passar vissa bättre. Vi är olika, och varje människa är unik. Så är det och så måste det också få vara.

Vad finns det då för olika behandlingsmetoder....

LVM - Är väl egentligen ingen behandling. Utan mer vård och avgiftning. En tvångsåtgärd. Jag tror personligen inte den hjälper, men vi vinner tid. Tid att leta upp ett bra behandlingshem för just denna personen. Och vi vinner tid med att förhoppningsvis få personen motiverad till behandling. Tvång är väl aldrig bra, men att rädda liv måste ha prioritet 1.

12-steg -  är ju en metod som har hjälpt många människor, och hjälp till självhjälp. Tror den är bra för många men inte alla.

Kognitiv behandling - också bra för många men inte alla.

Miljöterapi - ja även detta har hjälpt många, men inte alla.

Öppenvård - Absolut, men det tror jag personligen är bäst som eftervård.

Samtalterapi - Fungerar för vissa men även här tror jag det är bäst som eftervåd.

Sen är det såklart Arbetskoperativ, och där är jag ju "helt såld" på Basta. Är ju partisk där eftersom det var där Dennis tog sig bort från missbruket. Men som Dennis säger: Basta är toppen om du vill och tänker jobba hårt. Då får du stöd, kärlek och feedback. Vill du inte det, ja då är kanske inte Basta "din grej"

Och hur tänker då kommunerna, som är de som gör placeringarna. Man hoppas ju att de tänker på individen och dennes bästa. Men tyvärr tror jag de mest tänker, ramavtal och pengar....

Översta bilden är Basta arbetskoperativ , nästa Rockesholm utanför Nora, den tredje är Irisbehandlingshem utanför Enköping, sen kommer Mebybehandlingshem som ligger i Flen och den sista är Hornö LVMhem.

Det slår mig att alla har gula huvudbyggnader, undrar om det är något speciellt med det.....

Kram från mamma Mia  

Under många år var jag en stor Möjliggörare ! Jag trodde faktiskt att jag gjorde något bra, att jag hjälpte.....

Men i själva verket var det precis tvärtom.....ja iallafall till viss del....

När Dennis hade missbrukat några år, när jag hade "inrättat" mig i livet som "drogmamman", missbruket blir en del av eller närmare bestämt, hela ens vardag, ja då började jag göra det lite "bekvämt" för Dennis att missbruka.....Ska försöka förklara....om det nu går.

Dennis bodde bl.a några år i Eskilstuna, Han levde i missär. Lägenheten var en katastrof, han var alltid pank (ja det kostar mycket pengar att knarka), han var mager och undernärd.

Vad gjorde jag då, ja förutom att jag jämt var rädd, orolig, ledsen, hade ständiga kontakter med soc o polisen, ringde runt sjukhus då jag var extra rädd,,,,,

Jo jag underlättade hans missbruk på sätt o vis....Det var ju så synd om honom. Och det var det verkligen, ingen människa ska behöva hamna i ett missbruk, bli kvar där under låååång tid, känna sig kränkt av andra "duktiga" människor, bli sjuk, känna sig  hotad mm mm

Det enda som existerade i mitt huvud, det var att han till varje pris skulle överleva och att han så småningom även skulle få ett gott liv.

Men jag tror att jag förlängde hans lidande. Kanske hade han nått sin botten tidigare och kunnat klättra upp, sakta men säkert.

Jag åkte till han och städade, jag gjorde matlådor i parti o minut, skrev ettiketter på matlådorna så han skulle ta dom i rätt ordning, jag åkte minst en gång i veckan till Eskilstuna, fullastad med matlådor, (och det är 14 mil mellan E-tuna o Hallsberg där jag då bodde), jag plockade med mig smutstvätt o åkte dit med ren tvätt, jag gav honom pengar, jag betalade vissa räkningar till honom, köpte kläder.....

Min tanke o mina handlingar var av kärlek, välmenande. Jag tänkte så här: Om han har mat, är mätt, inte har några skulder, rena o hela kläder, får det städat så lägenheten är mysig....Ja då kommer han uppskatta det på ett sånt sätt att han slutar knarka, för detta liv är bättre, det drogfria livet.

Varje gång jag åkte från han, ja oftast var det jag o hans lillebror, ja varje gång tänkte jag...Jag vill inte leva längre, jag vill dö. Ta mitt liv. Då först kommer jag få känna lugn. Samtidigt kom oxå tanken...Om inte jag finns, vem ska då älska o bry sig om mina söner, För även Patric hade ju fått problem, Patric, älskade son som så ofta fick komma i skymundan..

Jag hamnade lite i självömkan, det blev synd om mig,,,ja så tyckte jag.

Så här fortsatte jag år efter år efter år. Även då han flyttade tillbaka hem till mig o då han skaffade sig ny lägenhet.

Och visst uppskattade han vad jag gjorde. Självklart gjorde han det, men det var inte det som gjorde att han till slut kände att han ville ta tillbaka sitt liv. Nej, det var hans egen insikt, tanke, beslut och handling. Och med rätt stöd från rätt människor.

Jag menar, visst ska man bry sig, visst ska man hjälpa, men man ska kanske inte helt utplåna sig själv. Vilket jag gjorde. Jag tog avtånd från allt o alla. Levde bara för mina två söner. Allt annat blev oviktigt.

Om du har någon i din närhet som missbrukar, bry dig om, älska personen men kanske inte det denne gör. Fortsätt älska, hjälp o stötta. Och visst att hjälpa även lite praktiskt är väl inte fel MEN utplåna inte dig själv. För även du har rätt till ett Gott liv, ALLA har rätt till ett Gott liv ! Samla lite egna krafter, då blir du redo o stark både för dig själv o även har ork till "din" missbrukare.

Då, då vände Dennis ryggen till livet......

Tänk så gott det är idag. Två söner som båda har goda liv tillsammans med underbart goa flickvänner ! Och ett antal goa, älskade barn.

Kram från mamma Mia  

Innan jag börjar detta inlägg så vill jag bara säga att jag verkligen ogillar ordet :funktionshinder...Vadå hinder? Det behöver inte alls vara så att en människa har ett hinder för att denne har en diagnos. Ibland är det en möjlighet, alla har resurser, precis varenda en av oss. Ibland är nog hindret samhället, vi skapar hinder. Nej, ett mycket bättre ord är FUNKTIONSVARIATIONER ! För det är så det är, vi är alla olika o unika. Vi har olika variationer, vilket vi har en diagnos eller ej !

...Att efter en lång utredning, få en NPFdiagons (nevropsykiatriskt funktionshinder) ja det kan kännas bra eller rent förjävligt. Kanske känner man att pusselbitarna faller på plats. Känner sig nöjd o får en förståelse för sin diagnos. Eller så blir det tvärtom, man känner sig utpekad, annorlunda o även utanför. Så diagnoser är inte bara av godo ! Tro inte det, för då kommer du bli besviken.

Ända sen min ena son var liten har jag kännt att , ja han är underbar o speciell. Och speciella är väl alla. Kunde inte sätt fingret på vad...Hur som, vill inte utelämna för mycket. Men efter en lång utredning så kom då diagnosen eller rättare sagt diagnoserna : Asperger/ADD. Inget konstigt i det tycker jag. Så vanligt, men tyvärr så mycket okunskap i samhället, vilket gör att det blir ett hinder för personen.

Först sa sonen, Är jag dum i huvudet nu? Jag svarade - Självklart är du inte det. Och du vet ju att du är supersmart och nu har du även papper på det. För han är verkligen mycket smart.

Efter några veckor gick han till sin gymnasieskola, knallade in i klassrummet o sa med tydligen stämma: Jag har Asperger o ADD, så ni vet. Det är därför jag skolkat så mycket. Har inte riktigt kunnat koncentrera mig här.

Så starkt gjort av han ! My good son.

Nu trodde jag, naiv som jag var, att nu får han det stöd han behöver. Klart han får det. LSS är ju en rättighetslag....Men glöm det. Det är inte alls bara att söka stöd...Personen själv får stånga sig blodig likaså föräldrar, eller förälder. Och tyvärr är det svårt att slåss mot kommunen.....

En annan sak med NPFdiagnoser, det är att när man inte riktigt känner att man passar in. Ja då är det lätt att hamna snett. Tex i missbruk. Där blir du ju någon, inte så förknippad med den diagnos du har. Du kan vara den du är, utan att bli ifrågasatt. Eller så är du redan i ett missbruk. Får en utredning senare, då missbruket redan ettablerat sig i din kropp o knopp......

Den svåra frågan blir,,,,är det missbruket som gör att diagnosen blir svårare att leva med,,,,eller är det diagnosen som gör att missbruket eskalerar??? Vilket bör man behandla/stötta först??? Hjälp för diagnosen så man kan ta itu med missbruket eller ta itu med missbruket så man kan hjälpa i diagnosen....Vilket skadar/försvårar mest för just denna person?  Missbruket kan man "ta bort" genom vård o behandling. Diagnosen finns ju kvar men var börjar man?

NPF ger oxå ofta psykisk ohälsa, så tuff att man kan behöva sjukhusvård. Men har du även ett missbruk så blir dett knepigt....Psyk på sjukhus tar inte emot en person som är i ett aktivt missbruk. Missbruksenheten tar inte emot personer som har för stor psykisk ohälsa.....Moment 22

Ett samarbete, ett team är det som behövs tror jag...Och där ska både kommun o landsting jobba tillsammans, även LSS o soc behöver ett bättre samarbete. För ofta behöver personen hjälp från både soc o LSS. Soc har svårt att bemöta NPFdiagnoser, då kompetens saknas,,,,,LSS har svårt att bemöta missbruket, då kompetens saknas...Moment 22...

Kram från mamma Mia   

Spice, spice, spice.....Dagligen står det en massa i media om det, ja Spice....Hemsk drog, vilket jag tycker att alla droger är. Det tar människor liv eller hälsa. Deras psyke mm mm mm. Det förgör hela familjer.

För några månader sen, kanske ett halv år, så kände vi att det luktade rök, det kom liksom in i vår lägenhet. Och det var rätt ljudligt i vårt trapphus. En helt vanlig vardag, mitt på dagen. Maken min gick ut i trappan, där satt fyra killar i tonåren. De rökte o pratade. Benga (min gubbe) sa till dom att det inte var ok att sitta i trappan o röka. (sitter skyltar uppe ang det). Det var inte kallt ute, så han bad dom att gå ut från trappuppgången. Vilket de gjorde. 

Vi tittade ut genom fönstret när killarna gick. De gick mot ett gymnasium, här i närheten. Troligen var de elever där. En av killarna hade mycket svårt att gå, verkade inte alls må bra. Men de var snart utom synhåll för oss.

Jag tyckte inte det kändes bra, så jag gick ut i trappan o visst, röklukten där var liksom annorlunda mot hur jag uppfattar cigarettrök. Och där, på ett trappsteg ligger en påse de tappat...Jag tar påsen med mig in o vi ringer polisen. Inte för att sätta dit killarna, utan för att vi kände oro. Speciellt för den killen som hade svårt att gå. Vad hade han/de tagit? Hur mådde han/de?

Vi kunde mycket bra beskriva killarna. Och talade om att vi tagit en påse med något innehåll. Polisen lovade att komma o hämta påsen....Hm, vi föreslog att de skulle kolla efter killarna först. Vilket de inte gjorde. 

Efter 2 timmar dök polisen upp hos oss. De tyckte de kunde åka till oss först....Idioti, vi mådde ju bra o påsen kunde ju inte försvinna.....Lagens långa spretiga arm !

Poliserna kollade, kände o luktade på det som var i påsen. De konstaterade att....som de sa : Det är ju bara en påse Spice.....Tog med sig påsen o åkte vidare....

Jag undrar så, hur är det med killarna idag? Mår dom bra? Om dom inte gör det, har de fått hjälp? 

  Spice och andra droger tar människors liv,,,

Kram från mamma Mia  

Det är inte bara missbrukaren som mår dåligt när någon nära är igång med droger. Vi anhöriga lider otroligt mycket. Vi börjar med att förnekelse, vilket är en process som ofta pågår mycket länge. Efter det hamnar vi i skuld o skamfasen. Långdragen o tuff. Vidare till nästa steg o nästa steg.

Det är faktiskt så att vi anhöriga går igenom precis samma saker som missbrukaren, men i en liten annan ordning. Vi går även igenom, och vi får hoppas vi inte stannar där, nämligen Möjliggörare. Vi tror vi hjälper vår anhörige, fixar med pengar, mat, rena kläder, ja kanske till o med bostad. Vi vill hjälpa ! Det är ju så synd om han/henne.

Men det enda vi gör, det är att vi förlänger plågan för både missbrukaren o oss själva. Finns nog inte speciellt många missbrukare som slutar då det liksom blir bekvämt att knarka. När det inte blir så många negativa konsekvenser. En hård sanning, men en sanning....

Jag har gått igenom alla faser, varit nått så in i helvet medberoende. Om ni bara visste....Jag har helt enkelt underlättat för mina söner, faktiskt nästan hjälpt dom knarka. Hemska tanke !!!!

Jag har tvättat till dom, låtit dom flytta hem igen, fixat mat, pengar så dom inte skulle få skulder (och det var ren idioti),,,ja fixat o trixat med allt. 

Tillslut sökte jag hjälp för mitt mående. Efter att helt rasat ihop o insett att detta gick inte längre (tog många år innan jag var redo för detta steg) Tog kontakt med Stegen i Hallsberg. Där träffade jag en underbar anhörigterapeut som jag började gå hos. Började oxå gå på Alanonmöten, samma som AA o NA men för anhöriga. Mötena var en livlina o anhörigterapeuten var min ventil. Jag hade turen att få terapeuthjälp en lång tid. Men en dag satte min terapeut ner foten o frågade.....Mia, vill du må bra, vill du verkligen må bättre än du gör idag??????  - Ja självklart svarade jag. Vad tror du annars jag går här för?.....Då är det nog så, att du måste se till att göra det. Du förstår jag kan ge dig verktyg, men jobbet måste du göra själv. Det är dags att du återtar ditt liv.

Nu förstod jag....Jag hade ju trott att min terapeut skulle göra att jag mådde bra. Men så är det ju inte. Missbrukare eller anhörig,,,,,verktyg kan du få hjälp med men jobbet att sluta knarka eller jobbet att minska ditt medberoende, det måste du gör själv.

Jag som varit så nere, tog nu tag i mitt liv. Hade inte klarat det utan min terapeut o Alanon o de fina människor jag mött där.

En annan person som varit o är ovärderlig för mig o båda mina söner är Hasse Arvidsson, denna terapeut, gatuterapeut o med människa är bara en man vi inte skulle klara oss utan. Underbara Hasse, så vi älskar dig ! Hela familjen.

Hasse som aldrig svikt Dennis, som kommer finnas vid hans bröllop som även kommer bli Gudfar till Patric o Alääx baby.

Tänk, för några år sen hade jag skrivit upp allt som skulle finnas med på min ena sons begravning. Hade även skrivit ett litet tal.....Hemska tanke.....

Men livet har vänt !!!!!!!! Återvänt !!!!!!!!

Idag har jag skrivit ett Bröllopstal som jag ska hålla för Dennis o Erica när dom nu snart är Man och Hustru....

Kram från mamma Mia