Under många år var jag en stor Möjliggörare ! Jag trodde faktiskt att jag gjorde något bra, att jag hjälpte.....

Men i själva verket var det precis tvärtom.....ja iallafall till viss del....

När Dennis hade missbrukat några år, när jag hade "inrättat" mig i livet som "drogmamman", missbruket blir en del av eller närmare bestämt, hela ens vardag, ja då började jag göra det lite "bekvämt" för Dennis att missbruka.....Ska försöka förklara....om det nu går.

Dennis bodde bl.a några år i Eskilstuna, Han levde i missär. Lägenheten var en katastrof, han var alltid pank (ja det kostar mycket pengar att knarka), han var mager och undernärd.

Vad gjorde jag då, ja förutom att jag jämt var rädd, orolig, ledsen, hade ständiga kontakter med soc o polisen, ringde runt sjukhus då jag var extra rädd,,,,,

Jo jag underlättade hans missbruk på sätt o vis....Det var ju så synd om honom. Och det var det verkligen, ingen människa ska behöva hamna i ett missbruk, bli kvar där under låååång tid, känna sig kränkt av andra "duktiga" människor, bli sjuk, känna sig  hotad mm mm

Det enda som existerade i mitt huvud, det var att han till varje pris skulle överleva och att han så småningom även skulle få ett gott liv.

Men jag tror att jag förlängde hans lidande. Kanske hade han nått sin botten tidigare och kunnat klättra upp, sakta men säkert.

Jag åkte till han och städade, jag gjorde matlådor i parti o minut, skrev ettiketter på matlådorna så han skulle ta dom i rätt ordning, jag åkte minst en gång i veckan till Eskilstuna, fullastad med matlådor, (och det är 14 mil mellan E-tuna o Hallsberg där jag då bodde), jag plockade med mig smutstvätt o åkte dit med ren tvätt, jag gav honom pengar, jag betalade vissa räkningar till honom, köpte kläder.....

Min tanke o mina handlingar var av kärlek, välmenande. Jag tänkte så här: Om han har mat, är mätt, inte har några skulder, rena o hela kläder, får det städat så lägenheten är mysig....Ja då kommer han uppskatta det på ett sånt sätt att han slutar knarka, för detta liv är bättre, det drogfria livet.

Varje gång jag åkte från han, ja oftast var det jag o hans lillebror, ja varje gång tänkte jag...Jag vill inte leva längre, jag vill dö. Ta mitt liv. Då först kommer jag få känna lugn. Samtidigt kom oxå tanken...Om inte jag finns, vem ska då älska o bry sig om mina söner, För även Patric hade ju fått problem, Patric, älskade son som så ofta fick komma i skymundan..

Jag hamnade lite i självömkan, det blev synd om mig,,,ja så tyckte jag.

Så här fortsatte jag år efter år efter år. Även då han flyttade tillbaka hem till mig o då han skaffade sig ny lägenhet.

Och visst uppskattade han vad jag gjorde. Självklart gjorde han det, men det var inte det som gjorde att han till slut kände att han ville ta tillbaka sitt liv. Nej, det var hans egen insikt, tanke, beslut och handling. Och med rätt stöd från rätt människor.

Jag menar, visst ska man bry sig, visst ska man hjälpa, men man ska kanske inte helt utplåna sig själv. Vilket jag gjorde. Jag tog avtånd från allt o alla. Levde bara för mina två söner. Allt annat blev oviktigt.

Om du har någon i din närhet som missbrukar, bry dig om, älska personen men kanske inte det denne gör. Fortsätt älska, hjälp o stötta. Och visst att hjälpa även lite praktiskt är väl inte fel MEN utplåna inte dig själv. För även du har rätt till ett Gott liv, ALLA har rätt till ett Gott liv ! Samla lite egna krafter, då blir du redo o stark både för dig själv o även har ork till "din" missbrukare.

Då, då vände Dennis ryggen till livet......

Tänk så gott det är idag. Två söner som båda har goda liv tillsammans med underbart goa flickvänner ! Och ett antal goa, älskade barn.

Kram från mamma Mia  

 

Tina

15 november 2014 21:27

Hej Mia! Så klart har säkert både du o jag varit lite möjliggörare. Jag har försökt så gott jag kunnat efter mina förutsättningar, har inte gjort så mycket som du. Men visst, matkassar o hygienartiklar och lagat påskmat osv. Det har varit för min egen skull också, ingen mamma kan se sitt barn hungrigt och undernärt. Och när det var är så svårt att få hjälp nån annanstans måste ju anhöriga hjälpa? Sonen o jag har iaf haft en dialog om beroendet o drogerna. Och vi har försökt få hjälp. Håller helt med dig, bry dig om personen, älska din anhörig, hjälpa men inte på bekostnad av annat. Kram fina mamma Mia <3

lyssnalaraleva

15 november 2014 22:56

Så sant Tina, man vill ju som mamma hjälpa, både för sina barns skull o även för sitt eget mående. Gäller ju bara att inte göra för mycket.Man gör utifrån sina egna förutsättningar och det man tror blir det rätta. Men man älskar ju sitt barn, ja sönerna i våra fall. Vi har oxå haft en god dialog, oftast. Men inte alltid. Kram Tina

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har ni tänkt på hur många fantastiska människor det finns. Både, för oss, kända och även helt okända. Det vimmlar faktiskt av fantastiska människor....      Idag är en sån där dag som inte känns som den bästa dagen. Trots att inget har hänt. Den ...

Länge sen jag var här. Tiden går, massor händer...på gott o på ont....   För bara några dagar sen så Rockade vi sockor. Ett så fint initiativ, inte bara för människor med Downs syndrom, utan för oss alla. Det är ok att vara olika, det är bra att ...

För många år sedan var mina söner i stort behov av proffshjälp. En hjälp dom kom att behöva under en lång tid. Vi i familjen kom i kontakt med en helt otroligt duktig terapeut som även är en fin medmänniska. Flera av er vet vem jag pratar om...Ja Has...

Jag är ju en älskare av ord, ordets betydelse, det skrivna ordet....MEN ibland går det inte att hitta rätt ord. Ord som ger rätt tröst, ord som man vill ska vara till hjälp,,,,,orden räcker inte till.....Och kanske är det just då man ska vara tyst, k...

Idag är det en annorlunda dag. Den känns overklig, lite skum, lycklig men ändå lite konstig.....   Året var 1999, ja det var då min älsta son aktualiserades på soc. Han blev ett ärende. Ja, det är så det kallas när man får problem med droger och ...