Jag tror att vi faktiskt är rätt dåliga på det. Speciellt om vi har någon som står oss nära och som har någon problematik. NPF är något som tar mycket på oss, ja vi runt människan. Likadant om någon i familjen är i ett missbruk. Och om någon annan vi bryr oss om far illa. Vi värnar så mycket om de vi älskar att vi själva hamnar i igenmans land...Det svåra, tunga äter upp oss, sakta men säkert.

Det är klart att vi ska bry oss om, vi ska hjälpa, vi ska stötta. Men vi ska göra det även mot oss själva. Vi måste nog även unna oss att ha roligt. Ett gott skratt sägs ju förlänga livet.

Jag var under en lång period i det att...Om mina söner inte mådde bra, om de hade ett helvet, ja då hade faktiskt inte jag någon rätt att ha roligt. Det var egoistiskt ansåg jag. Jag tyckte jag var dålig om jag skrattade.

Men vi är inte dåliga för att vi unnar oss att ha roligt. Tvärtom, vi behöver det för att orka.

Ibland tänker jag tillbaka. Hur orkade jag (hm, ibland gjorde jag inte det utan föll rakt ner i det svarta) Men vad gav mig kraft, kraft att försöka orka, kraft att jobba, kraft att finnas för sönerna, kraft att fortsätt....

Familj och vänner såklart. Speciellt min man och sönerna, de har liksom kunnat hjälpa/stötta mig till den av sönerna det inte hade det svårast just då. Speciellt några vänner. Kanske ska man inte skriva namn, men jag gör det ändå, Makarna Larsson o Patrik i Kumla.     

Jag sökte oxå medmänsklighet o värme hos Alanon, det är som AA eller NA men för anhöriga. Det gav mig mycket, både stöd och eftertanke. Dessutom kände jag att jag var ju faktiskt inte ensam. För att få lugn i själen så besökte jag även kyrkan, ja trots att jag ej är troende. Sinnesrosgudstjänsterna är vackra, stillsamma och ger helt enkelt sinnesro.

Det finns faktiskt mycket hjälp/stöd man kan få som anhörig,vän,förälder eller vad man nu har för relation till missbrukaren. Men du måste vilja ha hjälp och kanske behöver någon "ge dig en spark i arslet" för att du ska våga ta emot stöd.

En del passar vissa, en del passar andra.

Kram från mamma Mia   

Jag och många med mig har väl sett "Svenska hjältar" ikväll. Och visst finns dom där, våra hjältar. Man blir både rörd och berörd. Många tårar rann nerför mina kinder. 

Det finns ju så många hjältar, som jag väljer att nämna vid kärleksfull/empatisk medmänniska    

Om man ska nämna några..   .Gatuterapeuten Hasse Arvidsson, mannen som har det största hjärtat för alla. Mannen som aldrig ser någon som hopplös, mannen som tror på alla. Mannen där alla missbrukare o deras nära finns plats för i hans hjärta och i hans kompetens.

  Rebecca Hurtig. Som redan som barn drabbades av dåligt mående, som utvecklade både Annorexi och Bullimi och som efter 10 års sjukdom idag hjälper andra med liknande problematik.Som idag är en lysande föreläsare. Som vänt sina svåra erfarenheter till något gott och hopp för andra.

  Peter Söderlund, mannen som levt det svåra livet, vänt det till det goda. Och idag är både politiker och ordförande i Xcons. Som jobbar för de svaga, eller kanske ska man säga de starka som gör sin resa från droger till ett drogfritt liv.

(lite inf. att han sen är kusin med Persbrandt gör det ju ännu mer wow, hihi)

  Och alla anhöriga, nära, familjer som helt osynligt finns bredvid alla människor som kämpar, kanske med ett beroende, psykisk ohälsa, sjukdomar och mycket annat.De sliter, sliter men med kärlek för de som dom älskar. Dom syns inte alltid men dom finns alltid där.

  Och självklart ett extra hjärta till mina söner Dennis o Patric. De har båda tagit sig ur ett destruktivt liv och lever idag gott.Som sätter sin familj främst. Ett extra hjärta för deras fina fru/flickvän, Erica o Alääx. Underbara tjejer som vet att uppskatta sina käras riktiga hjärtan för deras skull o för dom som dom är.

  Min make Benga. Han som aldrig fördömt något eller något i mitt liv. Han som alltid finns där för mig o mina söner. Och som älskar de små barnen lika mycket som jag.

Det är bara några av dom som i mina ögon är Svenska hjältar. Det är tur att inte jag leder detta program, för då skulle inte sändningstiden räcka till. Så många fina hjältar finns runt oss alla.

MEN, vi kan bli bättre, vi kan alla bry oss lite mer. Vi kan alla göra lite mer. Vi kan alla ta hand om oss lite mer.

So, keep going my friend   

Sträck ut en hand.....  

Kram från mamma Mia   

Denna tidningsartikel som delades på FB fick mig att gå i taket idag. Inte själva artikeln men kommentarer till den...

Artikeln handlade om drogen Spice. Och den syftade på att man skulle lära sig tecken på att se/märka om någon använt Spice. En hemsk drog som ökar lavinartat och som skördar liv. Tragisk och så hemsk...

Men som sagt det var kommentarena som gjorde mig upprörd.....

....första tecknet är att de som testar är helt hjärndöda

....Idioter som ens testar

....Var finns föräldrarna

Ja och många fler inlägg......

Jag tycker att det är bra att ha åsikter. Att vi väcker debatt. Att vi belyser problemet för att förhoppningsvis även kunna göra något åt det.

Men och det är ett stort MEN.....

Vi har ingen rätt och inga belägg för att lägga skulden på föräldrarna. Det är inte föräldrarnas "fel" att ungdomen eller den unga vuxna provar och kanske blir beroende av droger. Ingen förälder kan vara med sin unga precis hela tiden. Och ska det inte heller. Som tonåring/ung vuxen drar man sig mer ifrån föräldrarna. Blir självständig, vilket man ska. Och den dagen ens "barn" ev provar droger, ja inte gör de det framför sina föräldrar.Så sluta lägg skuld på föräldrarna. Lägg energin istället på att stötta föräldrarna när de kämpar för sitt barn.

Vi har ingen rätt att kalla de som missbrukar för Idioter eller hjärndöda. Det är drogen vi ska ta avtånd från, INTE människan. Älska personen men inte det denne gör.

Kommentarer som dessa får mig att bli mycket upprörd. Pulsen ökar, och mitt engagemang för att vara med och stötta missbrukare, anhöriga och andra till ett Gott liv ökar. Jag kan inte och kommer aldrig kunna "hålla käften" när jag hör eller läser kommentarer som dessa. Aldrig !

Jag hoppas att dessa kommentarer skrivs pga okunskap. Och att vi ska kunna öka kunskapen, för med ett bättre vetande kan vi alla vara till större hjälp och stöd !

Så där, pust....Nu har jag ventilerat mina åsikter. Och det känns bra.

Kram från mamma Mia   

Vi fungerar ju alla olika, vilket är bra. (Haha, tänk om alla vore som mig, inte kul för världen)....

Flera gånger ha jag fått frågan eller åsikten, i all välmening. 

- Men Mia, nu när allt är bra. Nu när det inte finns några droger inom familjen. Varför fortsätter du att prata,skriva mm om droger och all problematik runt det? Vore det inte skönare att avsluta, lägga det bakom sig och gå vidare.

Jo det är ju precis det jag gör. Jag går vidare. Men på det sättet som känns bra för mig. Jag är otroligt lycklig att mina söner tagit sig ur missbruket. Att de idag har goda liv. Självklart är jag det. Så många som inte gjort det och så många liv som släckts.....Det gör ont i mig.  

Mina söner har det bra. Men det betyder inte att jag bara kan eller vill blunda för alla andra som har ett fortsatt liv i missbruk och destruktivt liv. Och deras familjer och andra kära. Jag kommer aldrig att släppa taget om min drivkraft, drivkraften att göra det ynka lilla som jag kan göra.

Jag kan prata,jag kan läsa, jag kan lyssna. Jag kan försöka påverka myndigheter eller iallafall belysa det jag inte alls tycker fungerar bra. Jag kan göra detta för alla missbrukare och deras familjer. Visst jag kan inte ändra något, men jag kan vara en medmänniska. Och jag hoppas det kanske kan vara till någon nytta för någon, och kanske kan det ge lite hopp. Jag vill hjälpa, iallafall försöka.

Så jag har gått vidare, men på mitt sätt. 

Och det är så vi människor fungerar. En del vill lägga bort och lägga energin på nya saker. En del gör som jag. Och inget är fel, utan allt är bara rätt.

Jag har en dröm. En dröm att kunna få möjligheten att ägna mer tid till detta jag brinner för. Skriva, prata, stötta andra som är i den situation jag varit i. Lite utopi, men tänk att kunna ägna sig åt detta på heltid...Ja drömma får man ju...

Kram från mamma Mia   

Varför är det så svårt att vara den man är? Varför ska det vara så svårt för oss att acceptera varandra och att acceptera oss själva ?...

Jag är inte troende, är inte ens med i Svenska kyrkan längre. Men det finns vissa ord jag tar till mig...Bl.a en rad i en bön...Här får jag vara den jag är. Utan masker och roller.....

Jag tror att det är så det är, vi vill passa in. Vi vill vara perfekta föräldrar, mor/farföräldrar. Och det är vi, vi är dom bästa utifrån våra egna förutsättningar. Men både vi själva, andra och samhället ställer stora krav på oss. Speciellt vi själva...

Om man som jag, har ett vuxet barn med en NPFdiagnos, ja då ska jag bli "proffs" på den funktionsvariationen....Varför då? Jag ska väl vara mamma och inget annat. Jag älskar min son för den han är. Och han är bra !

Om man som jag, har ett vuxet barn som varit, för ett antal år sen, grav missbrukare, ja då ska jag bli "proffs" på allt som rör missbruk...Varför då? Jag ska väl vara mamma och inget annat. Jag älskar min son för den han är. Och han är bra !

Låt mig, oss och alla, vara precis som vi är. Vi behöver inga masker, för vi är bra ! Och vi måste oxå själva inse det !

Jag och Du är bra, vi behöver inte denna !

Kram från mamma Mia   

Det tror jag. Vi hittar alla våra sätt att bearbeta. Jag har använt mig av det skrivna ordet. Ibland ettt virrevarv av ord, ibland bara en massa svordomar,ibland faktabaserat och ibland i form av dikter.

Jag älskar det skrivna ordet. Både i glädje och sorg. Och jag skriver och skriver. Det mesta gömmer jag i min dator. Det är liksom bara mitt. Mina egna tankar som jag delar med mig själv.

Idag har jag "rotat runt" lite i min dator. Kollat foton, underbara foton men oxå läst gamla anteckningar och några dikter.

Vintern 2005 skrev jag en dikt.....

"Mitt hjärta brinner,men inte av vällust.

Det brinner av smärta, det brinner av saknad. Och det gör ont.

Jag vill skrika, var är du,jag vill skrika, lever du. Men allt stannar i mitt inre. I mitt hjärta.

Hur ska jag orka, hur ska jag vilja, hur ska jag orka.

Ligger du på gatan. Ligger du i en sunkig kvart. Fryser du.

Jag vill värma dig. Jag vill krama dig.

Jag vet inte var du är, men jag fortsätter leta.

Letar, letar och letar.

Går med tunga steg tillbaka hem. Tårarna fryser till is på mina kinder. Små tunga stenar av is.

Det brinner i mitt hjärta. Det brinner av smärta. Det brinner av saknad. Det brinner av rädsla"

Precis så kände jag då. Precis så var det då....

Idag känner jag bara lycka och glädje. Och det är framförallt dessa människor som gör att jag känner så. Ja och alla små barnen förstås. Kärlek !

En kärleksfull make och en go katt Love   

Dennis och Erica. Love   

Patric och Alääx Love   

Och jag själv. Tror det är viktigt att även kunna älska sig själv.

Kram från mamma Mia   

...och hur är det att vara den som tror sig måste förbereda sig på det värsta....

Ja det är naturligtvis så otroligt hemskt,tragiskt, sorgligt och alla svåra ord man kan säga. Det är fruktansvärt !

Att se någon man älskar, försvinna mer o mer bort från sig själv. Att se någon man älskar, försvinna mer o mer bort från dig. Känslan o sorgen går inte att beskriva....

Man blir maktlös, man har inget annat i huvudet, man blir sjuk av oro, man vill nästan inte ens fortsätta leva.

Många händelser och känslor kommer för alltid finnas kvar i mig. Resten av mitt liv. Och tre av dom är liksom hörnstenar, händelser som jag ser tydligt om jag tänker på dom. Händelser som inträffade innan Dennis påbörjade sin resa till Det goda, drogfria livet !

1. I början av missbruket. Jag var på samtal hos soc. Soctanten tycker att jag är för misstänksam. - Du och vi måste lita på vad han säger! Vilket skitprat, finns väl ingen narkoman som alltid talar sanning. Då skulle dom inte kunna missbruka och dom skulle riskera att "åka dit". Kanske förälder eller annan skulle anmäla dom. Kanske soc skulle dra in pengarna (försörjningsstödet) Kanske skulle dom bli åtalade. Kanske skulle sk kompisar misshandla, att vara goolare ses inte med blida ögon.

2. Jag har via telefon letat efter min son överallt. Känner att något hänt. Ser en ambulans en bit från käksfönstret. Vet inom mig att det är Dennis dom ska hämta. Rusar dit. En medvetslös Dennis bärs in i ambulansen. Jag kastar mig med. Ingen vet då om han ska överleva, ingen vet på sjukhuset om han ska överleva. Jag sitter med han hela natten, gråter o sörjer. Nästa dag vet vi. Han fixade det ! Och nu är första LVMet ett faktum.

3. För bara några år sen. Vinte o snöstorm. Vi, min man o jag har letat efter Dennis i flera dagar utan resultat. Ringer polisen, sjukhus, kompisar, hyresvärd mm mm. Tillslut blir det bestämt av åklagare att polis,hyresvärd får gå in i lägenheten. Även vi får följa med. Stående tillsammans med polisen, utanför lägenheten så väntar vi på hyresvärden som har nyckel. Många tankar går genom huvudet. Alla tror det värsta. - Klarar du detta, ja om det värsta har hänt, frågar min man. Jag måste svarar jag. Vi fortsätter vänta, nu i trappuppgången. Minuterna är så långa.

Jag tittar ut genom glaset i porten. Snön yr. Och där kommer han gående, sonen min. Jag knuffar bort polisena, kastar mig ut, slänger mig över sonen o gråter hysteriskt. Lycka att se han, lycka att han lever. Kramar,gråter,kramar,gråter gör vi nu båda. Sen faller jag ner i snön, sitter o gråter men av lättnad o lycka.

Såna här olika episoder går vi igenom, vi alla som har någon vi älskar o som missbrukar, droger,alkohol,mat,sex eller vad det nu är för missbruk.

Min anhörigterapeut sa till mig en gång för många år sen. - Du tänker och nästan är din son. Du lever genom honom. Du ska få en läxa som du sen ska redovisa till mig. Du ska, varje dag, ta dig 15 minuter. Under dom minutrarna får du inte säga något om dina söner. Du får inte tänka på dom OCH du ska tänka på dig. Och du ska skriva ner vad du tänker...

För det var faktiskt så, att även om jag var på jobbet, även om jag var borta, även om jag tittade på ett bra TVprogram. Ja alltid, så tänkte jag på annat, på mina söner.

Jag gjorde som han sa och ni ska veta att det var mycket svårt, jäkligt svårt. Men det gick !

Trots allt vi känner, vill hjälpa, vill ha kontroll,,,,ja trots allt måste vi oxå ge oss själva tid. Det är inte att sluta bry sig för att man tar ett steg tillbaka. Tvärtom ! Du älskar o bryr dig även då ! Och ingen mår bra, ingen kommer kunna hjälpa om man även ramlar ihop själv.

Kom ihåg att du och ditt liv oxå är värdefullt. Älska men ge även dig o andra tid, inte bara missbrukaren.

Även du är värd att älskas.

PS Kanske någon undrar, hur orkar hon skriva om detta? Jo det är nog för att allt är bra idag. Sönerna mår bra o även då jag. Och kanske kan det ge någon där ute lite hopp. Kram

Kram från mamma Mia   

I Örebro har vi förmånen att ha en Gatuterapeut, Hasse Arvidsson. En underbar människa som tar emot människor i en härlig husvagn. För samtal,råd, stöttning, peppning och bara vara en god lyssnare. De som besöker honom är missbrukare, fd missbrukare, hemlösa, anhöriga, de som bara vill prata och mång, många fler. Hos Hasse kan du vara helt anonym, allt som sägs i husvagnen stannar där om du själv inte ber om något annat. Där kan du känna dig trygg. Ingenting är för stor eller smått att samtala om. Alla känner sig välkomna. 

Nu när det börjar bli kallt så tänker han och många av oss andra på de hemlösa, de som fryser, de som inte har tak över huvudet, de som inte äger varma kläder.

Så nu har det samlats in kläder, varma kläder. Och vi människor är givmilda och hjälpsamma. Själv lämnade jag oxå ett par kassar kläder. Fick en kopp kaffe och en trevlig pratstund.

Gatuterapi där du kan känna dig säker, bli väl bemött och bli sedd och hörd. Det ni, ni kommuner runt om i landet,,,Har ni någon eldsjäl med kunskap och ett varmt hjärta....Då ska ni satsa på detta !

Nu är det bara några veckor kvar till nästa lilla barnbarn kommer till världen. En lite flicka ska göra sin ankomst. Patric och Alääx kommer bli underbara och kärleksfulla föräldrar.

Snart...Pappa Patric och mamma Alääx. Bilden är från vårt besök på Bastas 20 års jubileum( Basta är förövrigt en helt underbar plats. Där man kan jobba sig till ett drogfritt liv.)

Tänk ändå,,,,för några år sedan var livet så svårt och jobbigt. Allt kändes hopplöst för mina söner i mitt tänk. Idag är dom stadgade män. Har sina fru och flickvän. 2+2 barnbarn har kommit in i vårt, farmor o farfars liv. Och snart 1 till.

Jag är rik !!!

Kram från mamma Mia