Har ni tänkt på hur många fantastiska människor det finns. Både, för oss, kända och även helt okända. Det vimmlar faktiskt av fantastiska människor....   

Idag är en sån där dag som inte känns som den bästa dagen. Trots att inget har hänt. Den är bara så där lite trist. Jag känner mig tjock o ful o gammal. Händerna värker som tusan o jag undrar om dom kommer hålla ända till pension... Jag längtar efter småkillarna så det gör ont i hjärtat. Ja en dag då jag nästan hamnar i självömkan....Men det är då, då jag får skrivarlust.....

Jag är med i flera nätverksgrupper. En del mer aktivit o andra mer passivt. Det är grupper som handlar om missbruk,missbruksvård, hur det är att vara anhörig. Grupper som ägnar sig åt problematik runt psykisk ohälsa och NPFdiagnoser.

Även en grupp där man belyser hur viktig pappa är. För så är det...Pappor och mammor är lika viktoga för barnen. Och barnen älskas lika mycket av både mamma o pappa.

Den där Pappagruppen, den startades av en mamma. En mamma som var så frustrerad av hur illa pappor  ibland behandlades.Speciellt vid separationer. Fäder som ansågs sämre bara för de är just fäder. Hur de ansågs mindre viktiga, både av privatpersoner och samhället. Hur man förbisåg båda föräldrarnas viktiga del i barnens liv. Hur barn ofta användes som "vapen"

Det är en härlig grupp. Trots många tuffa saker så finns hela tiden kämpandet o barnen i fokus. Och det som glädjer mig är att gruppen har lika mycket kvinnor som män. 

Tänk dig att du har ett barn/ungdom/ung vuxen,,,,ja där du märker att det är något. Något som är lite speciellt för din son/dotter. Ni och speciellt han/hon har det jobbigt. Kanske mycket ensam, kanske svårt i skolan, kanske ofta arg/konflikter eller kanske mycket tystnad. Efter låååång tid så görs en utredning. En diagnos kommer på "pappret". Du som förälder tänker,,,,Nu, äntligen får han/hon och vi den hjälp, det stöd som behövs. Men icke. Ställa diagnoser går bra, men sen lutar sig myndigheter m.fl tillbaka. Hjälp o stöd det får du bara om du orkar ta strid, kämpa för ditt liv, bli obekväm......Just detta handlar en annan grupp om. Och det finns så många som farit illa, men oxå så många som strider för sin/de sinas rätt. Och i gruppen hjälper man varandra. Häftigt !

I grupperna för anhöriga till missbrukare, ja där finns det oxå helt fantastiska människor. Vissa har älskade anhöriga som inte längre finns i livet, andra har en aktiv missbrukare i sin familj, några har ingen aning om vart deras kära finns,,,han/hon har dragit från sitt behandlingshem. Några har som jag, äntligen fått friska anhöriga som dock har ärren kvar (och konsekvenser av det tidigare livet) Oavsett var vi anhöriga befinner oss, så i denna grupp finns alltid stöd, värme, goda råd mm. Alla ställer upp för varandra och ingen klankar på någon. 

Jag riktigt älskar dessa grupper. "Här får jag vara den jag är. Utan masker och roller "

Visst finns det många ställen, grupper, föreläsningar mm man kan gå på. Ja med sin fysiska person. Men ibland kanske man inte orkar, det kan kännas skönt att "gömma sig" bakom en dataskärm, man kan vara helt anonym. Och faktiskt kan det vara så att man har inte råd att resa eller betala inträde på en föreläsning.Svårigheter kan ge dålig ekonomi. Man kan vara sjukskriven, kanske hjälper man någon av de sina med lite pengar eller något annat som gör att plånboken blir tom. Ja då kan nätverksgrupper vara ett alternativ. Och det ena behöver ju inte utesluta det andra.

Så varför inte kolla....klicka, googla......

Kram från mamma Mia   

Länge sen jag var här. Tiden går, massor händer...på gott o på ont....

För bara några dagar sen så Rockade vi sockor. Ett så fint initiativ, inte bara för människor med Downs syndrom, utan för oss alla. Det är ok att vara olika, det är bra att vara olika. Och trots att vi är olika är vi lika bra !

Det var därför vi rocka sockor....

Nästan alla jag känner hade olika strumpor på sig. För vi får faktiskt vara olika....eller....Är vissa olikheter ok men inte andra....Även de som hade olika stumpor pratar sedan om hur "sjukt" det är med homosexuella människor, hur hemska missbrukare är...dom får väl för fan skärpa sig, hur jobbigt det är med alla tiggare (där är jag tyvärr en med dubbelmoral), hur tusan kan föräldrar tatuera sig tänker de inte på barnen mm mm. 

Så ibland är vi för olika, ibland är olika fult....Initiativet Rocka sockor är jättebra, men vi har långt kvar innan vi står för det vi gör när vi sätter på oss olika strumpor !

Sen jag bloggade sist har två av mina bekantas barn gått bort i droger. Det är så hemskt. Blir så ledsen. Det är så tragiskt. Och jag tror dödsfallen kommer fortsätta. Vilket gör så ont i mig. Jag önskar så att Sverige snarast ändrar i sin narkotikapolitik. Att vård och behandling prioriteras, att mediciner ses som en del av/ett komplement till vården. Då faktiskt många av missbrukarna behöver medicin. Jag hoppas oxå att ingen missbrukare ska vara tvungen att använda skitiga sprutor. De skitiga sprutorna ger infektioner både hos missbrukaren och även deras partner. Vi måste inse att vi ska minska smittspridning. Detta är en fråga jag tyckt varit mycket svår, men efter att läst o skaffat mig kunskap kan jag idag stå för mina åsikter i detta.

Att ha haft missbrukare i sin närhet, i sin familj i många år, ja det gör att man präglas på ett visst sätt. Man är iaktagande, tyvärr för mycket på sin vakt, får ibland en klump i magen. Men det ger oxå ett jävla driv, ett driv att kämpa för alla missbrukare. Mina söner är drogfria, men jag kommer aldrig sluta strida, kämpa för alla andra, missbrukare som familjerna.

Idag ringde min ena son. Vi hade tidigare under dagen pratat om Beckfilmen som kommer ikväll. Han hade redan sett den. Han ringde då han var ute. Hördes dåligt vad han sa. I mina öron sa han: Jag mår inte så jävla  bra. Men inte så värst som sist. Mitt hjärta slog frivolter och pulsen ökade....Hjälp, hjälp....

Såklart frågade jag...Vad är det, vad säger du? Han fattade inte vad jag menade, så jag fick förklara..... 

Det han egentligen sa var: Den var inte så jävla bra, men inte så sämst som sist....och vad handlade det om, jo Beckfilmen.....

Antar att jag som mamma har en hel del kvar att jobba på.....

Mina söner är friska och jag är så glad o lycklig. 

Ett par foton av barnbarn får avsluta detta inlägg. Och hörs vi inte innan, så Glad Påsk och massa kärlek till alla.

Farmor, barnbarn, kärlek

Farfar, barnbarn, kärlek

Kram från mamma Mia   

För många år sedan var mina söner i stort behov av proffshjälp. En hjälp dom kom att behöva under en lång tid. Vi i familjen kom i kontakt med en helt otroligt duktig terapeut som även är en fin medmänniska. Flera av er vet vem jag pratar om...Ja Hasse Arvidsson.....  

Hasse kom att betyda mycket för oss, hela familjen. Idag är han en av våra absolut bästa vänner. Han har funnits med oss länge nu, och jag hoppas o vet att han alltid kommer finnas där.

Och med mycket värme och glädje och kärlek har han fått ett fint erkännande att han är så snäll, Goodlife....

Han är inte bara drogterapeut,gatuterapeut,medmänniska och vän....Han är även Gudfar till yngste sonen Patric o Alääx dotter Prinsessan Charlie. Att vara Gudfar är stort, och vi alla i familjen är så glada att just Charlie fått den gudfar hon har.

Nu något helt annat, mindre roligt.....Fördömande och oempati....

Tänker mycket på hur människor behandlar varandra. Hur vi ser eller kanske ser ner på andra. Vad ger oss den rätten? Varför visa sitt missnöje, ja ibland nästan äckel för en annan människa.....Är jag bättre för jag har jobb? Är jag bättre för jag inte har ett missbruk? Är jag bättre för jag inte har ett psykiskt dåligt mående? Är jag bättre för jag har en skaplig ekonomi? NEJ, det är jag inte. Jag har turen, glädjen o förmånen att ha det bra, men jag är fan inte bättre än någon annan. För vi är alla lika bra ! 

För ett antal år sen, dagen före midsommar. Jag var o handlade. Mycket mat som skulle inhandlas till denna helg. Utanför affären stod/hängde en man. Påverkad, lite högljud, lite arg i sitt prat till sig själv, inte arg eller hotfull mot andra. En man som skulle, i tidningen o av polisen beskrivits som....Av polisen känd missbrukare som vid ett flertal tillfällen funnits med i brottsregistret pga narkotikabrott....För det är så en missbrukare beskrivs, utan medmänsklighet....

Ja, iallafall så pratade denna man med mig när jag kom ut ur affären. Han frågade om jag hade något "kemiskt" att sälja till han. - Nä det har jag inte och kommer aldrig att ha, svarade jag. Då frågade han om jag kanske hade en cig han kunde få. Och det fick han. Han fick ett paket cig. Han log, tackade o sa att jag var en ängel.....och så fick jag en slängkyss innan han stapplade vidare. Jag önskade honom en bra midsommar. Självklart skulle han inte missbruka mindre bara för att han fick ett paket cig av mig, men kanske blev han lite gladare för stunden.

Men det som slog mig denna dag,,,,det var människor runt om. De tittade på mig, de tittade på honom, de pekade bakom vår rygg. En dam sa även till mig...Hur kan du prata med en knarkare....Jag orkade inte svara, men det gjorde ont i mig. Han var väl lika mycket värd som jag, damen o alla andra....(tyvärr lever inte denna man längre, men han finns i mitt minne med värme)

Kram från mamma Mia   

Jag är ju en älskare av ord, ordets betydelse, det skrivna ordet....MEN ibland går det inte att hitta rätt ord. Ord som ger rätt tröst, ord som man vill ska vara till hjälp,,,,,orden räcker inte till.....Och kanske är det just då man ska vara tyst, kanske är det då man bara ska lyssna. Lyssna och vara en medmänniska   

Dom senaste veckorna har varit tuffa. Inte för mig personligen. Jag har förmånen att må bra i mitt eget, i mitt liv. Men så många andra som har/haft det svårt. Människor jag känner o människor som är ytligt bekanta. Människor jag inte känner alls men som jag känner med. Det gör ont att veta, ont att känna hur dåligt många mår.

Människor som har det svårt i ett aktivt missbruk, familjer som har det svårt pga att missbruk finns i deras familj/nära/kära. En bekant har misst sitt vuxna barn. En vän har det så svårt med ett vuxet barn. Det gör ont. Hur kan man trösta,,,men man kan lyssna.

En vän har drabbats av en svår sjukdom. Vilka ord är dom rätta,,,,Hur kan man trösta,,,,varma ord och sen lyssna/läsa och bry sig om.

En nära har det tufft på sitt jobb, tufft o svårt med sina nära....Kan bara finnas o lyssna.....

En annan bekant har det svårt med ett barn som är så sjuk. Orden till den familjen räcker inte till. Kan bara önska att det en dag blir bra.

Men jag önskar man kunde göra mer. Men kanske är det så, att bara finnas o lyssna, ja det kanske är det rätta att göra. Jag vet inte, men jag vet att jag önskar att "det onda" bara försvann för de som har det svårt.

Denna vecka är ju Vänliga veckan och på lördag är det Alla hjärtans dag....Det är ju fan att det ska finnas en vecka för att vara vänlig. Att det ska finnas en särskild dag för att visa sitt hjärta för någon. Det är ju egentligen bara köpmännen som har glädje av detta. Alla vi andra skulle väl kunna känna och agera ut från detta alla dagar.....

Ibland tror jag att det som finns eller borde finnas nära är långt borta. Och det som är långt borta finns nära....

Detta blogginlägg blev inte ett roligt blogginlägg, men det speglar mina tankar den vecka som gått....

Om vi hjälps åt, om vi bryr oss om varandra,,,,då kan smärtan för några iallafall bli mindre...

Kram från mamma Mia   

Idag är det en annorlunda dag. Den känns overklig, lite skum, lycklig men ändå lite konstig.....

Året var 1999, ja det var då min älsta son aktualiserades på soc. Han blev ett ärende. Ja, det är så det kallas när man får problem med droger och soc blir inblandade. Man blir aktualiserad, ett ärende och ett personnummer. Som mamma blir man numera kallad Moder Mia Forsström......

För att göra en lång historia kort,,,,ja för drygt 15 år är lååång tid.....Att under så många år leva med förtvivlan, oro, sorg, rädsla, maktlöshet, sjukhusbesök, LVUhem, behandlingshem, terapeuter, behandlingspersonal, förtvivlan, oro, sorg, ilska, strider med soc, polis, polis, sorg, ledsen, behandlingshem, soc, mer terapeuter, LVMhem, älskade son lever du, var är du, oro, ilska och en hel del hopp som mellan varven finns där......Om och om och om igen.....

Men på något konstigt sätt vänjer man sig. Inte med oron o sorgen. Men man vänjer sig att det alltid finns utomstående i ens liv. Att myndigheter och myndighetspersoner alltid finns i ens vardag. Dom har blivit en del av vardagen. Inte en del man tycker om men en del i livet. Att gång på gång behöva tala om sitt/sina barn. Att gång på gång behöva vända ut o in på sig själv. Att mindre o mindre få vara privatpersonen Mia. Man vänjer sig.....

Jag är inte på någotvis otacksam, tvärtom, den hjälp o det stöd jag/vi fått har varit guld värt. Men det är inte alltid man får stödet. Att strida med myndigheter är fan inte lätt. Ofta blir man överkörd. Ofta tar dom beslut som är helt förkastliga, rent av farliga i mitt sätt att se det.....

För 2 år sen återtog Dennis sitt liv. Han åkte till Basta o Nybyggarna. Och av någon anledning så var detta rätt tid, rätt plats,,,,ja det blev bara så rätt. Basta har betytt mycket, både för Dennis o för mig. Alla de som jobbar där, alla fina vänner vi fått, hela familjen. Vänner vi kommer ha resten av våra liv.Och såklart vår älskade Hasse Arvidsson, som alltid stått och står med oss, i med och motgång.

Basta har även varit med och bidragit till flera sidovinster, körkort, motorsågslicens m.fl licenser.

Men idag, som en gift man, väljer Dennis att gå vidare i sitt liv. Nycklar mm lämnades idag tillbaka till Basta. Det är med glädje i hela mitt hjärta jag ser detta. För det är detta som varit det stora målet....En helt vanlig medelsvensson...

Ändå känns det lite skumt. Inga myndigheter som kommer fråga saker, inga myndighetspersoner som ringer...Inga som har med behandling att göra kommer finnas där.....för första gången på drygt 15 år.....Konstig känsla men en bra känsla.

Kram från mamma Mia  

Ja så är det iallafall för mig...När jag brinner för något, när jag blir upprörd, när jag tycker människor behandlas fel, då kommer mitt driv. Jag går igång och obekväm som jag är, ja så kan jag uppfattas, då sticker jag ut näsan och tar fram min åsikt.......

Har varit sjuk några dagar och då har jag haft tid att läsa mycket. Några av de saker som dom senaste dagarn har fått upp mitt adrenalin är....IS, vad i helvete håller de på med och vad i helvete har Örebro kommun för sjuka ideèr? Hur lite tid lägger kommunerna på anhöriga/familj/vänner som har en kär som är i missbruk och/eller har en tuff NPFdiagnos, Hur ofta används barn som hemliga vapen för att "straffa" en annan förälder pga eget ego..... Världen, männskligheten börjar i mina ögon vara så svår att förstå sig på. Eller så är jag lite blåst och blåögd....Jag vet inte, men jag vet att: I krig finns inga vinnare, bara förlorare......

I min kommun, Örebro, så har politikerna ett förslag:  De tycker att vi ska hjälpa IS anhängare som återvänder till kommunen. Hjälpa dom med psykologhjälp, arbete mm. För mig är detta helt absurt ! Jag anser, oavsett om de är födda här eller om de kommit hit som flyktingar. Ja var då kvar i Sverige, men väljer du att åka tillbaka, kriga, utföra terrordåd mm. Då har man ingen rätt att komma tillbaka. Det är min personliga uppfattning. 

Vem tänker på de som flytt från detta. De som sett sin dotter blivit våldtagen, de som sett sin kära blivit halshuggen mm mm. Det är dom som behöver hjälp, det är dom vi ska stötta. Att "ta tillbaka" dessa människor, dessa som förstört livet för andra...Nej, de gjorde ett val då de återvände. Jag har min åsikt. Kanske blir jag "nackad" pga av den. Men jag anser att någonstans har vi alla ett val och efter ett val kommer oxå konsekvenser.

Jag blir både förskräckt och rädd när jag ser vart vår värld är påväg...

Jag är, som ni kanske vet, med i flera nätverksgrupper. Grupper som handlar om Missbruk, NPF, Orättvisor, Anhörigstöd, Jämnställdhet åt BÅDA håll och Familjer...

Ofta läser man om hur dåligt familjen och andra anhöriga mår. Vilket vi gör ! Och man ser hur lite stöd man får från kommunen. Vilket är en stor brist !

Om man tänker på hur många missbrukare vi har i vårt land, hur många som mår psykiskt dålig, om man sen ser att det runt varje person finns mellan 5 - 7 anhöriga som mår dåligt. Ja då måste väl, även den som är dålig på matematik, inse att Vi är många. Men var är stödet? Varför måste vi leta och strida för att få lite hjälp? Är inte Vi viktiga? 

En stor varm kram till våra egna Grupper. För tillsammans är vi starka, eller försöker vara starka och stötta varandra.

Jag har ju turen att inte ha alla dessa bekymmer idag. Men jag har haft det och idag kan jag iallafall försöka finnas där för andra. Och man har ju ingen garanti,,,,

Se oss anhöriga.Alla i en familj är viktiga. Alla har rätt att få må bra. Se mig för den jag är.

Finns många grupper, många bloggar om familj. Har i dagarna läst en del i dom och slås av...Hur ofta sägs/skriv inte orden: Det är för barnens skull. Och hur ofta är inte detta en lögn, eller kanske inte lögn men... Jag menar INTE att någon gör något för att vara elak mot barnen. Absolut inte. Vi älskar ju våra barn, barnbarn    Men jag tror att ibland är vårt ego inblandat. Har, tyvärr, själv varit lite ego då mina barn var små....För ett barn är föräldrarna viktigast, både pappa och mamma. Resten av släkten är oxå viktig. Syskon, mor och farföräldrar.Bonusfamiljen med både vuxna och barn. Och många andra. Men barn är lojala, iallafall har jag fått det intrycket. Barn svarar nog ofta det som de tror att vi vill höra. Dom vill ju inte att någon ska vara arg på någon. Ibland kan man oxå få det svar man vill ha, beroende på hur man ställer en fråga.

Barnen är ofta så mycket klokare än vi vuxna. Vi kanske skulle lära mer av dom. Lära oss att inse att vi alla har rätt till hela vår familj. Kärnfamilj, Stjärnfamilj eller kanske Regnbågsfamilj,,,, det spelar ingen roll, huvudsaken är att vi vuxna och barnen, ja alla i familjen känner kärleken.

Hoppas att denna bild inte stämmer med verkligheten....

Kram från mamma Mia   

Ja nog är det så. Ibland räcker tiden inte till. Eller kanske är det mer så att man prioriterar sin tid.

Sista veckan har jag gett all min tid till nya lilla älskade barnbarnet, hennes mamma o pappa. Och precis så ska det vara, att man sätter sin familj först. Hade även två av barnbarnen här i helgen. Älskar att mysa med min familj. Vara tillsammans med de jag älskar.

Men jag har oxå pysslat med annat. Det som även mitt hjärta brinner för. Ja att finnas för människor som kanske behöver extra stöd. Människor som är som alla andra, som är lika mycket värda som alla. Jag kan aldrig förstå och kommer aldrig att acceptera att man "ser ner på" andra, de som kanske inte har alla resurser som jag eller kanske du. För de har faktiskt annat som både jag och fler med mig saknar. Alla är vi bra, men ibland på lite olika saker. Och det borde ses som en resurs, att vi människor kan kompletera varandra !

Jag är med i två olika nätverksgrupper, där vi stöttar varandra i olika frågor ang missbruk och NPFdiagnoser. Jag blir lika skrämd och ledsen varje gång jag läser om hur ovärdigt samhället behandlar människor med denna problematik. Ibland undrar jag om behandlingshemmen runt om i Sverige och kommunerna som anlitar dessa, gör det enbart för att spara pengar och för att "bli av med problemet". Det skrämmer mig till tusen att se hur de som har mandat att bestämma, hur de behandlar människor. Och ja jag tänker, Fy fan !

Och det skrämmer mig hur samhället ser på människor med olika diagnoser. De ser ofta på dom som en sämre sorts varelser, ja det är faktiskt så. Och ja jag tänker, Fy fan !

Och det skrämmer mig, hur vi idag, år 2015 behandlar, eller rättare sagt inte behandlar människor utan bostad, de hemlösa. Och ja jag tänker, Fy fan !

Jag har lite nått en gräns. En gräns där jag inte kommer fortsätta tänka, Fy fan ! Nä jag tänker agera. Ingen har rätt att trampa på någon annan. Ingen har rätt att se ner på någon annan. Och vi alla, vi kan stå upp för varandra. Både de som har en proffision och alla vi som bara är medmänniskor !

Detta tänk och mycket skrivande har tagit mycket av min tid ett tag, och det har det gjort just för att jag prioriterar, Vi är alla bra. Vi är alla värda att älskas. Vi är alla olika och det ska vi och får vi vara. 

Kram från mamma Mia   

Är några dagar sen jag bloggad sist. Helgerna går i varandra, mycket händer, många man ska hinna träffa. Vilket är så mysigt. Det absolut största som hänt detta år, 2015. Ja det är självklart att vi igår kväll åter fick ett nytt barnbarn. Lilla Charlie kom till världen. Älskade lilla flicka     Familjen utökas liksom våra hjärtan. Alla har dom ett eget rum i våra hjärtan. Vi är glada och stolta. Och stoltast av alla är såklart mamma Alääx och pappa Patric. Hon är så otroligt söt, deras lilla dotter.

Nu lite tråkigare saker....Jag tänker på våra lagar SoL och LSS. Två lagar som ska hjälpa och stötta människor i olika utsatta situationer. Människor som kan behöva lite extra stöd/hjälp. Praktiskt, ekonomiskt, ibland både och, dessutom ska SoL hjälpa människor som är i behov av vård/behandling, att de just får den hjälpen. Men fungerar det så.......

Nej det tycker inte jag ! I SoL tänks det nog mer på ekonomi än människors välbefinnande. Man tittar på dom billigaste lösningana, om man ens tittar på något. Det billigaste betyder fan inte det bästa. Och dom (kommunen) biter sig själva i svansen. För om dom nu ska tänka ekonomi så bör dom tänka långsiktigt. En person i missbruk blir inte hjälpt av något urinprov, ett par månader på behandlingshem och sen då,,,,hem till ingenting. OM det nu över huvudtaget finns ett hem att återvända till.

Och en annan fråga, ser SoL till hela familjen? Nej det gör dom inte ! Ser dom till barnens bästa? Nej det gör dom inte heller. Dom fortsätter i samma som de alltid gjort. Den enkla vägen. Värna om barnen, värna om pappa och mamma. Oavsett om dom finns på samma ställe eller ej.

Hm, man ska ju inte fokusera på kön längre. Men det görs när det passar. Den enkla vägen. Kanske vi alla skulle vara Hen, men då skulle ju världen dö ut......(japp lite provokativ där)

LSS då, är inte den lagen bra? Jo visst är den det väldigt ofta. OM det gäller gravt/måttligt utveecklingsstörda människor, ja där det är så uppenbart att dessa människor måste ha hjälp för att överleva. Och det är bra, MEN om du har en väldigt lindrig utvecklingsstörning eller ingen alls. Du är högfungerande, helt "normalt" intellekt, men kanske har diagnosen Autism eller Asperger (ja som numera inte finns men människorna finns) Ja då är det mer regel än undantag att du inte får hjälp/stöd.

Du anses vara allt för "duktig" att få hjälp. Men det kanske är så att det är inte hygien,resor,mat eller annat sånt du behöver hjälp med. Kanske du behöver hjälp med kontakter med myndigheter, stöd hos arbetsförmedlingen, hjälp att få bostad eller annat, men icke. Du hamnar i moment 22....

Är du sen kanske en person som är i behov av lite SoL, lite LSS, ja då kan du nog räkna med ingen hjälp alls....

Nä dessa lagar bör ses över och ändras så att dom kommer människorna tillgodo, de människor som behöver dom !!!

Sociala medier har tagit över mycket av vår tid.Jag själv är en av dom som sitter mycket vid datorn. Det är FB, Instagram och Blogga som jag pysslar mycket med. Asocial, ja kanske lite. Eller så är det så här utvecklingen är....Jag vet inte. Men jag vet att jag gillar att skriva. Skriver även en del poesi, men det gömmer jag i datorn. Det är mitt, bara mitt.

Ibland får jag höra att någon inte alls gillar det jag skriver. Och det gör inget, för det är bra med olika åsikter. Debattera är både roligt och givande. Men när man får höra att dina uttryck eller liknande inte "passar sig", ja då blir jag lite putt. 

Det man inte vill läsa, eller läsa om. Ja det bästa man då kan göra är nog att låta bli att läsa det.

Just detta att var och en får skriva vad det vill (ja inom lagen o utan att göra illa någon förstås), ja det är det som jag iallafall uppskattar. Men skriver det man vill och man läser det man vill. Enkelt !

Åter det glada....Just nu längtar vi så mycket att få träffa lilla Charlie, lilla prinsessan.  

En trött liten Prinsessa. Hon hade ju lite att jobba med igår.

Kram från mamma Mia