År 2014 är snart ett år som vi kan säga, ja det var då....

Hur summerar man detta år....

Ja för mig personligen har det varit ett stort år. Ett år som mestadels har präglats av kärlek. Och drogfrihet, underbara drogfrihet !

Åter ett år då jag med glädje och stolthet kan säga : Ja sönerna är drogfria !

När året började hade jag 2 söner och 2 barnbarn. När året slutar har denna skara vuxit till 2 söner, 4 eller ja kanske 5 (om hon kommer innan årets slut) barnbarn,för självklart räknar vi in alla barnen lika mycket, ja och 2 fina svärdöttrar har det oxå blivit. Kärleken slog till ordentligt detta år. Underbart !

Maken har bytt jobb och vi har haft möjligheten att vara ute med vår båt i ett vackert sverige med en underbar sommar.

Jag har även återfått en del kontakt med en systerdotter. Så glad över det. (självklart har det även funnits saker som kanske inte är så bra, men det goda tar över)

Så vad annat kan jag säga än att 2014 har varit ett Gott år.....ja för oss...tyvärr inte för alla....

Året 2014 var oxå året när vården för psykisk ohälsa återigen fått mindre o mindre prioritet. Året då det ökat med hemlöshet. Året då Sverige återigen och mer visat att vi har en narkotikapolitik som oftast är totalt värdelös. Året då vi återigen kan konstatera att missbruksvården inte fungerar.Året då vi tror att vi kan straffa människor friska.  Året då jag igen o igen o igen hört så mycket fördomar o skitprat om de som är fast i ett beroende, mår psykiskt dålig eller på annat sätt har det svårt. Året då jag personligen blivit besviken o ledsen över olika uttalanden.

Året 2014 var oxå året då flera bekanta, kända och okända fått gå vidare o inte finns med oss längre. Året då drogerna åter skördat liv. Året då flera bekanta har sina kära kvar i missbruk. Året då dessa inte fick den hjälp o stöd på det sättet de har rätt att få.

Jag tycker att vi ska ta tillvara allt det goda som finns i livet, MEN vi måste fortsätta kämpa, strida för de som har det svårt. Vi måste visa politiker,tjänstemän, kommun, landsting...Att vården för alla som behöver vård för missbruk,psykisk ohälsa, olika beroendeproblematik, olika NPFdiagnoser, ja vi måste visa att det behövs och att det behövs förändras och prioritras. Vi måste stå upp för de som inte har ett hem.

Vi måste se till att inte vara så jävla flata o fega. Inte bara sitta hemma i våra soffor o tycka, utan visa vad vi tycker. Och det kan vi göra på olika sätt.

Ingen kan hjälpa alla men alla kan hjälpa någon !   

Har du något nyårslöfte? Det har inte jag. Visst kan jag lova att banta, röra på mig mer, sluta röka mm. Men vem lovar jag det till. Nä den dagen jag gör något av detta så gör jag det för min skull, för att jag vill. Inte för att duga o vara bra i andras ögon. För jag duger som jag är. Och det gör du med. För vi är alla bra, just för att vi är vi.

Året 2015 kommer jag vara den jag är idag, bara lite äldre. Jag kommer forsätta debatera, sticka ut näsan, ha mina åsikter och jag kommer, på det sätt jag kan, kämpa för de som behöver det.

Jag hoppas att 2015 blir ett år då fler får den hjälp de behöver och på rätt sätt.

Och jag kommer fortsätta värna om och ha all den kärlek jag redan har till min familj. Min älskade familj.

Kram från mamma Mia   

Julen är snart över för denna gång. Synd tycker vissa, skönt tycker andra...

Jag o min familj har haft en bra jul. Har haft förmånen att i dagarna 2 vara tillsammans med mina söner med familj. Den ena på julafton, den andre på juldagen.Och vi har haft det så gott. Jag älskar när vi är tillsammans. Tyvärr inget som är självklart för alla, och har inte alltid varit det för mig heller.

Jag vet ju att det är många som inte kunnat vara tillsammans med sin/sina kära. Kanske har han/hon varit på behandlingshem, kanske i fängelse, kanske varit ute på gatan någonstans...Och jag vet oxå att det finns en hel del anhöriga som inte vet var deras son/dotter/maka/make överhuvudtaget är. Hemskt för dom. Att inte veta är det värsta...att söka, leta, ringa....till "polare", polis eller kanske sjukhus.

Andra människor kanske hade velat ha någon att komma hem till, men de har varken familj eller bostad.

Alla dessa människor, en del kända o en del helt okända, ja dessa människor har jag tänkt mycket på i helgen. Får dåligt samvete. Jag menar, jag har tänkt på dom, men vad har det hjälpt dom? Absolut ingenting. Deras oro o sorg har varit precis likadan, mina tankar kan ju inte hjälpa. Önskar jag gjort något mer praktiskt, något som skänkt lite stöd o ev lite glädje.

Just en sån här helg, ja den är liksom en tid för umgänge, för familjen. Sorg o saknad blir större än annars. Är nog många som pustar ut nu.

Har funderat mycket på...vi är ju många som levt/lever i en destruktiv familj. Kanske droger, alkoholism, ätstörningar eller något annat. När den/de i familjen som har något av dessa beroenden. Beroenden som präglar hela familjen, ja som är en familjesjukdom där alla drabbas. När denna människa tar sig ur detta. Blir frisk och börjar ett nytt liv. 

Undrar hur lång tid det tar för alla i familjen att sluta oroa sig.

Jag själv tillhör den som, så fort det är något. Jag menar mina kära kan ju faktiskt bli "vanligt" sjuka, vara på dåligt humör, känna sig ledsna eller något annat. Men jag blir orolig för det destruktiva, direkt när det är något som inte är 100. Antar att jag fortfarande har en hel del att jobba på med mitt medberoende....

På varje behandlingshem som jag besökt mina kära på, ja där har jag bett om en garantisedel. Vill ha en livslång garantisedel. Och det kommer jag aldrig få.

Men jag kan lära mig att lita på mina söner. Glädjas med dom. Glädjas för dom. För dom har båda jobbat sig till friska liv.,goda o kärleksfulla liv. Bara mamma då som har lite kvar att jobba på, med sig själv....

Ja, julen över och snart ett nytt år. Vi hoppas då på ett Gott år för alla. Kanske ett förändringens år, en positiv förändring för alla de som behöver det.

Kram från mamma Mia   

Jag, som så många andra, har fixat bl.a skinkan ikväll. Har just smakat en skinkmacka o den var lika god som alltid. Något speciellt det där, med den första skinkmackan....

Jag, som många andra, har fotat, det är granen, det är paketen under granen, det är all julmat som lagas...Kollar dagstidningar på nätet, kollar olika sociala medier....Korten liknar varandra. Och alla präglas dom av lycka o gemenskap. Och det är klart, det är det vi fotar, både du och jag. För vi har den möjligheten, vi har dom resurserna. Skönt för oss.

Men hur är det för alla som inte kan visa, som inte har möjligheten till maten, klapparna, värmen....Vad ska dom visa? Och alla missbrukare, som undrar hur i helsike ska dom kunna eller ens orka försöka hålla upp en god fasad imorgon? Och alla som inte har en bostad? Och alla som mår psykiskt dåligt? Och alla barn som ser sina föräldrar onyktra o sluddriga?.... För imorgon är vi alla glada....eller....

Och alla föräldrar,syskon eller andra nära, de som undrar var deras anhörige är, om han/hon kommer hem i jul, om han/hon ligger i någon kvart, om han/hon kanske är på sjukhus eller värsta tänkbara senarium......

Min skinkmacka blir inte alls lika god när jag tänker på detta...

Tänk om man kunde få ha ett trollspö, om så bara för en helg. Att kunna svepa runt lite med trollspöt o alla, precis alla fick må riktigt gott, hela helgen. Må gott i både kropp o själ.

Jag fick en fråga för någon vecka sen, av en person. Hxn frågade om "jag hade gått o blivit religiös"...Jag svarade: Varför tror du det? - Jo, du säger o skriver saker som om du blivit religiös och bryr dig om som en religiös....

Hm, att bry sig om betyder väl inte religiös? Jag menar, det finns väl både religiösa och icke religiösa som bryr sig om. Finns hur många människor som helst som bryr sig om. Empati och medmännsklighet har inget med varken religion eller politik att göra. Utan det är nått man bara gör. Ibland syns/hörs det o ibland inte.

Jag är inte ens troende,,,,jo nu ljög jag,,,,,för jag tror på människan, att vi vill gott, både till oss själva och till de runt om oss. Kända som okända. Så jag är nog troende, jag tror på mig, dig, oss, er, vi....

Och just nu vill jag tro och hoppas att alla kanfå en bra Julhelg. För det är vi alla värda, eller hur....

Kram från mamma Mia   

Så många sidovinster man kan få, den dagen man tar sig ur ett missbruk. Små sidovinster, stora sidovinster och alla är man så väl värd. Allt jobb ger mer resultat än bara drogfriheten...

För ca 20 år sen. En liten pojke o hans mamma har varit o handlat. Mamma frågar pojken om han vill köra in bilen på garageuppfarten. (ok, ej lagligt där) Och det vill pojken. Han sätter sig på förarplatsen o mamma bredvid. Mamman hade tänkt sig,,,motorn kommer rusa o sen blir det motorstopp. Och visst rusar motorn, men det går framåt. Ingen mer växel men gasen i botten. Brrrrruuuuuuum. Stanna nu säger mamma. Men icke...Garageuppfarten tar slut. Fotsätter färden över brädorna som var för att markera uppfarten. Ut på gräsmattan. Där får mamma panik o drar i handbromsen. (varför hon ej vred av nyckeln vet jag ej) Mer gas o bilen borrar ner hjulen i gräset, blir som ett dike, men framåt går det....Nu genom grannens häck...och vidare mot ett äppelträd...och då knuffar mamman bort pojkens fot från gaspedalen. Båda hade panik.

Tittar upp på grannens altan, där hela den familjen står o ser lite fundersamma ut.....Mamman trädgårdsarbetade nästa dag, försökte fixa ordning....

Blev inget mer bilåkande nu !

Ungefär 10 år senare. Pojken har blivit ung vuxen. Varit fast i drogträsket ett antal år. Telefonen ringer sent en kväll hemma hos mamman. Det är sonen. Han ringer från Eskilstuna lassarett. Han o någon kompis har kört bil. Påverkade o kört av vägen. Bilen hamnar mot en stenmur o pojken berättar att han tänkte...." Äntligen, äntligen slipper jag leva mer... Men han klarar sig o drar snart från sjukhuset, ut till drogerna igen...

Ungefär ytterliggare 10 år senare. Den unga vuxna har nu blivit en man på 30 år. Drogfri sen ett par år. Gift,barn o bonusbarn. En jättemysig familj. Och jobb har han idag oxå.

Och idag, på deras månadsbröllopsdag, jag då fixar han sitt körkort. Bättre julklapp kunde han inte ge sig själv o sin familj.

Fru, lägenhet, 4 barn, jobb, körkort och drogfri. En helt vanlig familjefar som åstakommit så mycket.

Sidovinster är underbara !

Stolt mamma till stolt son. 

Kram från mamma Mia   

Helger, typiska familjehelger....fy vad jag avskydde dom. Och som jag hatade den där jävla klumpen som satte sig mitt i magen. Som vägrade släppa taget i mig. Oron o ångesten....

Jag tror det är många föräldrar, syskon eller andra anhörig, som den kommande veckan har just denna klump i magen. Jag har haft den. Jag har oxå lyckan att inte längre ha den. Men jag har inte glömt, jag vill inte glömma. Jag vill ha kvar känslan av empati för alla som känner klumpen....

Julen är nog den helg som mest förknippas med familjen. (ja om man bortser från allt kommersiellt jippo, köpmännens helg).....På julen ska man samlas. Umgås, äta gott, le mot varandra....Finns det några snälla barn här?

Under många år upplevde jag julen som hemsk. Jag visste att alla visste.Jag visste att ingen skulle säga något. Jag visste att alla iaktog. Jag visste att jag skulle spela en roll.Jag visste att jag skulle klistra på mig ett leende. Jag visste att den jävla klumpen skulle komma redan dagarna innan jul.

Jag visste att jag skulle ta tid på hur långt ett toabesök tog. Jag visste att alla andra kollade tid.

Ändå kan jag väl säga att jag hade det bättre än många andra på julen....Jag hade mina kära, älskade med mig. De var på samma ställe som jag.

Många andra, föräldrar,syskon, andra anhöriga, ja de kanske inte ens vet var deras kära är, hur han/hon mår, om han/hon lever, ja de har ett betydligt större helvete än vad jag hade.

Därför, för dom och för missbrukarna så vill jag inte glömma. Jag vill ge dom mina varmaste tankar, hela julen.

Idag till julen, har jag ingen klump, idag kan jag sluta iakta, idag kan jag njuta av mina barn, barnbarn, bonusbarnbarn, fru/flickvän till sönerna. Idag kan jag vara lycklig ! Och jag o maken ska fira jul med dessa älskade människor, min familj.

Jag hoppas att Du, ja just Du, oxå ska få känna känslan av lugn, ro, kärlek och inte behöva ha den där jävla klumpen...

Kram från mamma Mia   

   Sidovinster,extravinster, plusbonus....Kärt barn har många namn. Men klart är, att när någon jobbat sig ur ett missbruk. Återtagit sitt liv, det Goda livet....Ja, då kommer sidovinsterna. Dom underbara sidovinsterna !

För Patrics del har det inneburit att han idag kan få stöd i sina diagnoser. Att han o Alääx har blivit så öppna med sig själva. Att kunna hantera saker på ett bra sätt. Att de vunnit kärleken till varandra. Och det största: Deras lilla baby som snart kommer till världen. Allt har dom förberett, alla saker står plats. Dom har gjort det så bra. Jag är full av beundran.Kan man få en bättre sidovinst än ett barn som kommer till världen av kärlek. 

Detta hade självklart inte kunnat bli verklighet om det funnits droger med i bilden.

Förr, för några år sen. Ja då gick alltid Dennis ifrån, bort från familjen, bort från sig själv.....Idag när han vänder ryggen till, ja då är det för att han är påväg, påväg att göra något gott.

Dennis har vunnit,han har vunnit sitt liv. För att nå dit, blod,svett,tårar....och stöd av allas vår Arga snickare, som minst av allt är en arg människa. 

Dennis vinster är självklart sin drogfrihet. Men oxå sitt goda liv, Erica,äktenskapet, alla barnen. Kärlek är en undermedicin.

Men vad mer har han vunnit...Snart klar med körkortet, snart en fast anställning, nya vänner mm mm

Ibland kanske man inte tänker på vad det drogfria livet ger, mer än drogfriheten. Jag menar, man ska inte bara överleva, man måste även leva. Hitta meningen med livet. Det som ger lycka och kärlek och respekt. 

Livet måste få livskvalitet. Inte alltid så lätt. För många missbrukare vet inte vad som väntar. Deras vardag, livet i droger, alla koder inom missbrukslivet, ja det kan dom.....Men hur ser livet ut efter drogerna? Vad fyller man livet med? Hur är det att kasta sig ut i det okända?

Vågar man kasta sig ut i det okända? Är det tryggare, den falska tryggheten, men det livet man vet, vågar man lämna det?

Jag tror att när någon som missbrukar, har fått tanken, tagit beslut, är påväg till handling....Ja då blir de livrädda, totalt livrädda....För vad väntar där, i det nyktra livet?

Jag är full av beundran och hyser stor respekt för de som orkar, vågar, sliter....Dom är så mycket starkare än jag någonsin varit.....OCH de får sen sidovinster. Love it !

och störst av allt i livet....Störst är kärleken. 

Kram från mamma Mia   

Ja det är en fråga jag ställt mig tidigare och jag ställer den igen...

Denna blid hittade jag på Facebook idag och texten i bilden skrämmer mig...

Är det så att vi tror att samhället kan straffa någon frisk? Vid vilka sjukdomar ska man få vård och vid vilka sjukdomar ska man straffas?

Jag avskyr droger, men det betyder inte att jag anser att människan som är sjuk i ett missbruk ska straffas. Det är INTE kriminellt att vara sjuk. Jag kommer aldrig att bli för en legalisering, aldrig i hela mitt liv. Jag tycker att drogen är kriminell men absolut inte människan.

Och ibland behövs "drogerna", men då är de inte droger, utan en medicinsk behandling, under läkaruppsikt och med restrektivitet. Tänker då närmast på sub.behandling mm. Då är det en helt annan sak. Man får medicin som ett komplement till annan behandling samtidigt. Ja det är iallafall min åsikt och min tro.

Om man som jag dels egen erfarenhet om missbruk i familjen, läser sociala medier,kollar TV mm. Då slås man rätt snart av den lite elaka och oempatiska syn som finns där på missbrukare och de med psykisk ohälsa. Soc och sjukvården verkar ofta, i mitt tycke, ha en mycket dålig människosyn. Ja inte alla men många.

Jag hoppas att vi inte är där snart, där vi har en mentalitet som säger: Sköt dig själv och skit i andra.

En annan sak jag ofta tänkt på och tänker på, det är hur man som förälder eller syskon blir bemött, när missbruket finns i familjen. Hm, eller rättare sagt, hur man EJ blir bemött!

I början då min son missbrukade. Ja då var ju jag i förnekelse, jag var full av skuld,jag var förtvivlad, jag visste inte vart jag skulle vända mig och jag mådde fullstänigt skit !

Då skulle jag önskat....Att soc fångade upp mig, att de förstod att detta är en familjesjukdom. Alla i familjen drabbas. Och vi drabbas hårt. Tänk om någon då ringt mig, frågat hur jag mådde, frågat eller än hellre gett mig ett erbjudande om att här....här kan du få hjälp för dig o ditt mående !

Men ingen, ingen frågade mig hur jag mådde !

Tills den dagen jag frivillgt gick på Alanon möte...Flera människor kom fram o gav mig en kram, frågade hur jag mådde. Alltså jag personligen ! Inte, hur mår Dennis o hur mår du i det? Nej dom frågade hur jag mådde!

Jag storgrät, tänk, där fanns det människor som brydde sig om MIG. Fantastiskt !

Hopas vi kan tänka mer så, att bry oss om hela familjen. För hela familjen mår mycket dåligt ! Och även när, för det hoppas jag, när det så småningom är bra, ja då hoppas jag att vi fortsätter bry oss om andra, andra som har det som vi haft det.

Ingen kan göra allt men alla kan göra något för någon.

Kram från mamma Mia   

Polisen är ett yrkesfolk som får, antingen ros eller ris för sitt arbete. Av dom som hamnar på fel sida av lagen får dom nog mest ris, eller ren skit. Och det är ju inte så konstigt att de tycker så. Jag menar, de har ju inte begått brott för att åka fast. (Jo kanske ibland, för att bli "tvingade" att slippa leva som dom gör) Men oftast tror jag nog att den som begått brott helst inte vill veta av polisen.

Ibland tycker nog vi, föräldrar,syskon, andra anhöriga och nära, oxå att polisen är idioter som sätter dit våra kära. Jag har nog oxå tyckt så ibland. Och visst finns det "rötägg" inom polisen,maktgalna typer som även använder övervåld. Dock tror jag det hör till undantagen, men det är det som blir mest omskrivet. Inte lika ofta vi får läsa om allt bra polisen gör. För dom gör otroligt mycket bra !

Jag har haft ett otroligt bra stöd av polisen. Har haft flera poliser som jag direkt kunnat vända mig till. Med frågor, med min oro, för att få råd, få hjälp och ibland bara för att ventilera. Jag har ringt dom och dom mig. Vi har haft en jättebra kommunikation. Jag har oxå "hjälpt" dom, talat om en hel del av det jag fått veta o sen har det ju varit deras sak att ta reda på fakta. Jag tror att polisen behöver oss,allmänheten och vi dom.

Jag menar inte att vi ska kämpa för att sätta dit människor, men jag menar att vi kan be polisen om hjälp. För det är deras jobb, att hjälpa !

Jag har även kunnat ringa till dom, dygnet runt, när jag inte vetat var min son varit, om han inte hört av sig. Bett dom hålla koll mm. Några gånger har de ringt mig o sagt : Du behöver inte vara orolig. Du vet att vi inget får säga men du kan vara lugn just nu o ett tag....Då har jag vetat att sonen varit "inlåst" o inte ute på gatan. Polisen o jag pratade lite i gåtor som vi förstod från båda håll.

En gång blev det en husransakan hos mig. De hade inget val. Men det var "mina två" poliser som kom o dom var såklart civilklädda o såg ut som vilka gäster som helst. De gjorde det de skulle med stor empati o stor respekt för mig. Heder åt ett sånt bemötande.

Så att ha en egen poliskontakt med ett eget direktnummer, det är guld värt när man har en nära som man oroar sig för. Hoppas såklart att man aldrig ska hamna i detta men om man gör det, dra dig inte för att be om hjälp. 

Du behöver kanske det. Och behöver du inte ringa dom, ja dessto bättre.

Kram från mamma Mia