Direktlänk till inlägg 14 november 2014
Innan jag börjar detta inlägg så vill jag bara säga att jag verkligen ogillar ordet :funktionshinder...Vadå hinder? Det behöver inte alls vara så att en människa har ett hinder för att denne har en diagnos. Ibland är det en möjlighet, alla har resurser, precis varenda en av oss. Ibland är nog hindret samhället, vi skapar hinder. Nej, ett mycket bättre ord är FUNKTIONSVARIATIONER ! För det är så det är, vi är alla olika o unika. Vi har olika variationer, vilket vi har en diagnos eller ej !
...Att efter en lång utredning, få en NPFdiagons (nevropsykiatriskt funktionshinder) ja det kan kännas bra eller rent förjävligt. Kanske känner man att pusselbitarna faller på plats. Känner sig nöjd o får en förståelse för sin diagnos. Eller så blir det tvärtom, man känner sig utpekad, annorlunda o även utanför. Så diagnoser är inte bara av godo ! Tro inte det, för då kommer du bli besviken.
Ända sen min ena son var liten har jag kännt att , ja han är underbar o speciell. Och speciella är väl alla. Kunde inte sätt fingret på vad...Hur som, vill inte utelämna för mycket. Men efter en lång utredning så kom då diagnosen eller rättare sagt diagnoserna : Asperger/ADD. Inget konstigt i det tycker jag. Så vanligt, men tyvärr så mycket okunskap i samhället, vilket gör att det blir ett hinder för personen.
Först sa sonen, Är jag dum i huvudet nu? Jag svarade - Självklart är du inte det. Och du vet ju att du är supersmart och nu har du även papper på det. För han är verkligen mycket smart.
Efter några veckor gick han till sin gymnasieskola, knallade in i klassrummet o sa med tydligen stämma: Jag har Asperger o ADD, så ni vet. Det är därför jag skolkat så mycket. Har inte riktigt kunnat koncentrera mig här.
Så starkt gjort av han ! My good son.
Nu trodde jag, naiv som jag var, att nu får han det stöd han behöver. Klart han får det. LSS är ju en rättighetslag....Men glöm det. Det är inte alls bara att söka stöd...Personen själv får stånga sig blodig likaså föräldrar, eller förälder. Och tyvärr är det svårt att slåss mot kommunen.....
En annan sak med NPFdiagnoser, det är att när man inte riktigt känner att man passar in. Ja då är det lätt att hamna snett. Tex i missbruk. Där blir du ju någon, inte så förknippad med den diagnos du har. Du kan vara den du är, utan att bli ifrågasatt. Eller så är du redan i ett missbruk. Får en utredning senare, då missbruket redan ettablerat sig i din kropp o knopp......
Den svåra frågan blir,,,,är det missbruket som gör att diagnosen blir svårare att leva med,,,,eller är det diagnosen som gör att missbruket eskalerar??? Vilket bör man behandla/stötta först??? Hjälp för diagnosen så man kan ta itu med missbruket eller ta itu med missbruket så man kan hjälpa i diagnosen....Vilket skadar/försvårar mest för just denna person? Missbruket kan man "ta bort" genom vård o behandling. Diagnosen finns ju kvar men var börjar man?
NPF ger oxå ofta psykisk ohälsa, så tuff att man kan behöva sjukhusvård. Men har du även ett missbruk så blir dett knepigt....Psyk på sjukhus tar inte emot en person som är i ett aktivt missbruk. Missbruksenheten tar inte emot personer som har för stor psykisk ohälsa.....Moment 22
Ett samarbete, ett team är det som behövs tror jag...Och där ska både kommun o landsting jobba tillsammans, även LSS o soc behöver ett bättre samarbete. För ofta behöver personen hjälp från både soc o LSS. Soc har svårt att bemöta NPFdiagnoser, då kompetens saknas,,,,,LSS har svårt att bemöta missbruket, då kompetens saknas...Moment 22...
Kram från mamma Mia
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
||||||||
3 |
4 |
5 |
6 |
7 |
8 | 9 | |||
10 | 11 | 12 | 13 |
14 | 15 | 16 | |||
17 | 18 | 19 | 20 | 21 |
22 |
23 |
|||
24 | 25 | 26 | 27 | 28 |
29 | 30 | |||
|