Har tänkt lite på hur olika familjer ser ut. Dom kan och är väldigt olika sammansatta. Inget konstigt i det, men så mycket åsikter som finns om det. Allt för barnen,,,,ja, sägs det. Men är det så, eller är det ibland något som bara sägs, för så ska man säga....Kanske är jag lite provokativ nu,,,,och det får jag vara, är ju min blogg (lite egoism där)

Pappa,mamma,barn i en o samma familj

Pappa o barn

Mamma o barn

Växelvis boende för barnen

Varannan helg hos ena föräldern

Pappa, bonusmamma o barn

Mamma, bonuspappa o barn

Mamma,mamma o barn

Pappa,pappa o barn

Mina barn, dina barn och våra barn....

Oavsett hur familjen bor, borde det inte vara helt ok så länge man gör det för sitt o sina barns liv? Jo absolut. Men oj så mycket snack o skit det finns. Och jag kan säga, jag har inte heller varit helt oskyldig då mina barn var små. Av någon anledning trodde jag att jag var den viktigaste föräldern. Skäms en del för det idag.

Ska homosexuella få ha barn? Klart dom ska. Man älskar inte mindre o tar inte sämre hand om barnen för att man är homosexuell. Man tar hand om barnen med kärlek o ansvar. Har inget med kön att göra.

Och varför ses ofta fäder som mindre värda än mödrar? Tittar man på olika undersökningar om mamma resp pappa så är det i 95 % "bättre att vara mamma". Varför??? I konflikter eller diskutioner tas oftast mammans parti. (där råder ingen jämlikhet)

Och hur ofta används inte barnen som "vapen" i vårt I-land. 

För barnens bästa...I min mening är det pappa, mamma, bonuspappa, bonusmamma, homosexuella föräldrar,,,,Ja dom som ger barnet kärlek, omvårdnad, respekt o dom som finns där.

Våra familjer ser olika ut, och det är inget konstigt OM vi inte väljer att göra det konstigt !

Jag vill uppmärksamma alla underbara pappor o bonuspappor

Kram från mamma Mia  

Hur många gånger har man inte hört det från människor. Ofta med en spydig och lite fördömande ton... Men är det verkligen så enkelt? Det tror inte jag. Tror det pga olika orsaker kan vara väldigt svårt, att helt byta liv, för det är det jag tror man måste göra....

Åter igen kommer mina tankar och min personliga tro.Rätt eller fel, jag vet inte men vet vad jag tror o anser...

Om du är fast i ett missbruk. Är beroende av drogerna. Hur tar man sig bort från det? Är det bara att sluta...

Jag tror att först måste tanken komma, sen beslutet och därefter handling. Inget av detta kan man hoppa över eller byta ordningen på.

Dessutom måste du nog få någonting annat istället. Och jag menar inte ett surrogat för drogerna.

Tex en tjej/kille lider av en massa ångest. Mår så dåligt att det enda som hon/han önskar, det är att bli fri från sin ångest. Sjukvården har lång väntetid, samtalskontakt hjälper inte. Ja då tror jag att det kan vara lätt att börja självmedicinera. Med drogen försvinner ångesten, iallafall till en början. Men det kanske krävs mer o mer av det som denna människa själv köper, där ute på gatan eller på Internet. Efter ett tag ger även abstinensen ångest. Det blir rena karusellen. Dämpa ångest....droger.....Dämpa skammen att du drogar....droger.....Dämpa apstinent....droger.

Och sen kanske du är "fast". Om du då med tanke, beslut, handling tar tag i att sluta, och du då får hjälp. Ja då måste du oxå få hjälp med det som var ditt problem från början, nämligen ångesten. 

Det jag menar är, om du tar bort drogen behöver du få något annat som "fyller den funktionen" (llät knäppt men jag menar..) dvs hjälp med din ångest. Ge och ta (ta emot hjälp)

Om du missbrukat i många år. Det börjar bli väldigt kostsamt rent penningamässigt. Ja då blir det nog ett heltidsjobb o mer än det. Att hela tiden jaga efter pengar, brott, att hela tiden jaga efter droger. Upp tidigt på morgonen, mår lite dåligt för kroppen har inte fått det "den behöver", kanske lite kaffe, mobilsamtal, ut o "fixa" saker som går att sälja, ut o försöka få dom sålda, tagen av polisen, lämna urinprov, mobilsamtal, köpa droger, mobilsamtal, lugnet på en toa så du kan få i dig drogerna, tagen av polisen, lämna urinprov, stress, in på ICA o sno ett paket korv, mobilsamtal, hem o ta mer droger, mobilsamtal,,,,,,och nu kanske några timmars sömn. 

Morgon igen, dags att göra samma sak. Igår regnade det, idag skiner solen lite. Om du håller på så här från tidiga morgonen till sena kvällen. 7 dagar i veckan. Hm, det blir en arbetsvecka på kanske 80-100 timmar.

Om du då med tanke, beslut, handling lyckas med jobbet att sluta med drogerna. Vad ska du göra då? Du måste även bryta med allt i ditt "gamla liv"

Du måste fylla ditt liv med annat, annat som du mår bra av. Kan nog vara svårt, att hitta det Goda livet. 

Så du som gjort/gör detta. Återtar ditt liv, ditt goda liv. Ja du gör ett otroligt bra jobb/resa. Du är väl värd all respekt o allt stöd.

Så....Jäkla idiot, det är väl bara att lägga av......Nä, jag tror det är mer än så. Och jag är fulla av beundran till alla dom goa människor som gjort denna fantastikt starka resa...Er resa till ert liv ! Och ni är många !

Hoppas alla har en bra kväll, en varm o kärleksfull kväll

Kram från mamma Mia   

Ja det tror jag det kan bli/vara, beroende på hur man väljer att tänka. Dina egna tankar är din egen kraft som du väljer. Men självklart är inte, kan inte allt ses positivt och glatt. 

En liten parentes först"När jag skriver så utgår jag nästan alltid från mig själv. Så skrivandet styrs från mitt tänk, mina egna erfarenheter. Vissa håller kanske med och andra inte alls. Vissa kanske gillar att läsa det jag skriver och andra inte alls. Och så ska det vara. Vi är olika och det är bra."

Finns mycket jag skulle kunna "gräva ner mig i", sånt som kan ses som negativt.... Minus -  och Plus +

- Dennis fd missbruk blev en fara för honom, för hans liv. Jag har fått många ärr av det, varit så orolig, ledsen och även sjuk... + Idag är han drogfri, han har en underbar fru, två barn o två bonusbarn, han har ett jobb o snart körkort. Han har fått en livserfarenhet som gör att han tar vara på det goda o fina i livet. Jag har fått erfarenhet, fått upp ögonen för vad som är viktigt i livet, jag har fått ännu fler små barn i mitt liv. Och jag har fått lära känna så fina människor.

Allt detta hade inte inträffat om inte livet varit som det varit.

- Patrics funktionsvariation har gett mig Patric många svåra stunder. Att inte passa in. Jag har varit utom mig av oro, har stridit som en "galning" med kommuner. Många konfliker mellan mig o Patric. + Idag har han hittat en bra strategi för att få det bra i sitt liv, han har en otrolig föörmåga att fokusera på det dom är viktigt, han har en underbar flickvän och snart har dom en baby. Jag har fått en bra relation med Patric. Jag har lärt mig mycket av honom. Allt detta hade inte inträffat om inte livet varit som det varit.

- Jag har en ständig värk i båda mina händer. Det blir svagare och ger mycket smärta. Inser att jag såsmåningom måste byta arbete pga detta. + Det onda anske gör att jag tar tag i möjligheten att byta arbete och kanske hitta något annat jag trivs med. Att tex få skriva, räkna, tänka och klura. (jo mitt nuvarnde jobb är toppen, men det är inte heller fel att göra nått nytt) Jag hade troligen aldrig kommit på tanken eller försökt göra något åt det om inte händerna värkt som dom gör.

- Vi bor rätt trångt. Speciellt nu sen maken fick hemmakontor o vi belv av med ett rum + Vi har en billig hyra, mindre att städa och det bästa, gubben min finns mycket mer hemma på kvällar/nätter.

- Jag jobbar åt kommune, vilket inte gör att man blir rik på pengar. + Man blir rik på annat, underbara människor jag jobbar för/med. Toppenarbetskamrater har jag med.

- Jag har dålig kontakt med min släkt. (inte bara andras fel, utan lika mycket mitt eget) Man kan hamna i ett läge/situation som ibland följs av ett val. + Jag har ändå fina människor runt mig, människor jag älskar.

Speciellt då...

Min älskade make, mina söner Dennis o Patric, mina svärdöttrar Erica o Alääx, barnbarnen o bonusbarnbarnen Oliver, Vilgot, Loke, Juno och fina lilla katten vår Sessan.

Och en hel hög mer goa människor.

Ibland när jag tycker vissa saker liknar "skrutt" då lägger jag mig i badet. Tänder ljus och försöker tänka: Finns det något positivt i detta som jag just nu ser som jäkligt negativt. Och ofta finns det det, inte alltid, men ofta.

Ja det var mina tankar för denna dag. Imorgon är det första advent....så....

Tänd ett ljus och låt det brinna. Låt aldrig hoppet försvinna...

Kram från mamma Mia   

Kan man använda sig av bön även om man inte alls är troende....svaret är enkelt, Självklart kan man det ! Jag har gjort det och kommer säkert att göra det igen. Och jag är inte troende, är inte ens med i Svenska kyrkan. Gick ur kyrkan för många år sen.

Sinnesro bönen.....

Ge mig sinnesro, att acceptera det jag inte kan förändra.

Mod att förändra det jag kan

och förstånd att inse skillnaden.

Den skulle ev kunna betyda ungefär detta, vid en NPFdiagnos....

- Acceptera det jag inte kan förändra.....Diagnosen finns där  och kommer alltid att göra. Jag eller någon annan kan inte ta bort den. (och dessutom skulle jag inte vilja, även om jag kunde)

- Mod att förändra det jag kan....Jag kan förändra,hjälpa personen. Vara en kärleksfull mamma, strida med kommunen, för tyvärr måste man strida med dom, finnas där och stötta. Mm

- Förstånd att inse skillnaden...Ja den meningen talar för sig själv om man insett ovanstående, vilket man måste ge tid. Inte gjort i en handvändning.

Den skulle ev kunna betyda ungefär så här, vid ett missbruk hos framförallt en vuxen person....

- Acceptera det jag inte kan förändra...Missbruket finns där. Du kan inte sluta ÅT personen. Det måste personen göra själv. Du accepterar inte missbruket, men för din egen skull måste du inse/acceptera att missbruket ligger hos den som missbrukar.

- Mod att förändra det jag kan...Jag kan "störa", jag kan även här strida med kommun och landsting, vilket man tyvärr måste göra. Jag kan stötta människan, jag kan peppa personen i att söka hjälp, jag kan och gör ju, fortsätter älska människan. Mm

- Förstånd att inse skillnaden...Skillnaden förstår man, den dagen man förstått det andra. Men det tar tid och man får nog låta det ta tid.

Jag tror det är viktigt att vi låter varandra ta ansvar för det som ligger hos oss. Inte ta öKrver.

Att ta ifrån en människa ansvar, det är ansvarslöst

Kram från mamma Mia  

Har ni tänkt på hur ofta vi fördömmer andra människor. Hur ofta vi säger vad vi tror och sen när det går till nästa och nästa har det blivit en sanning, ibland helt utan belägg...och med det har vi kanske sårat eller lagt skuldkänslor på någon som redan har det svårt.

Jag har själv varit med om detta. När en av sönerna gick på högstadiet så hade dom ämnet bild. Det var stökigt i klassen och läraren skrev upp på tavlan vilka av eleverna som var stökiga. Bl.a skrev hon upp min son. Och hon sa : Inte konstigt kanske, med hans uppfostran och uppväxt !!!! Vad fasen menade hon? Många elever är sk skillsmässobarn, om det nu var det hon menade. Detta kom till min vetskap. Och jag som aldrig låter någon trampa på mig och mina barn, blev vansinnigt arg. Jag åkte ner till skolan. Frågade vad i he...e hon menade? Hon kännde inte mig och jag inte henne. Hon kunde inte ge någon bra förklaring. Hon sa bara att hon trodde mitt barn haft det svårt när han var mindre....

Vad visste hon? Ingenting ! Hon utpekade mitt barn och andra barn ! Hon hade bildat sig en egen uppfattning om vem jag var. Allt utifrån sitt eget tyckande, helt utan belägg. Det blev hennes sanning (ingen kvinna jag gillar, tvärtom)

Jag godtog inte detta och anmälde till rektorn. Hon fick en reprimand och hon fick be mig personligen om ursäkt.

Droger och annat jobbigt hade då redan gjort sitt inträde i vår familj. Och "kärringen" slog på en familj som redan var slagen.....

Har även, för många år sen, vid ett antal tillfällen, hört bakom min rygg....Inte konstigt att han är sån med den mamman, stackars unge.....Ja vad kunde man förvänta sig....Ja med den överbeskyddande mamman....Med dom kompisarna så...

Vad vet folk? Inte mycket, men de gör sin åsikt om en människa till en sanning......

Likadant med att skuldbelägga andra, hur ofta läggs inte skuld på föräldrar eller andra nära. Eller skuld på kompisar. Eller skuld på samhället. Eller skuld på den egna individen....Men måste vi hitta någon som har skuld, mår vi bättre av att hitta syndabockar.....(ja, jag är oxå en av alla som gjort detta,tyvärr)

Kanske vi skulle knipa igen våra munnar oftare, eller kanske öppna dom med ett vänligt ord. Kan vi sprida elakheter kan vi oxå sprida snällhet. 

För många är ryggsäcken med skuld, som de själva lägger på sig, ja den är mycket tung att bära. Vill vi vara medmänniskor så behöver vi inte packa mer tyngd i den. Dom som mår dåligt har redan den full, kanske kan vi istället försöka lätta packningen åt dom

Kram från mamma Mia   

Vad är kontrollbehov, vad är snoka, vad är ett sätt att hjälpa? Är det helt olika saker eller kan det faktiskt vara så att de går in i varandra....

Ska försöka förklara hur jag menar, utifrån mina egna erfarenheter och mina personliga åsikter. Rätt eller fel, inte vet jag. Men det är hur jag tänker och tycker.

Vad händer med en familj när det "strular till sig" hos något barn? Barnet blir destruktivt på något sätt, missbruk, självsvält, psykisk ohälsa, självskade beteende, vredesutbrott, ja det kan vara många olika orsaker. Men gemensamt är ju det att man som förälder vill veta vad som händer och man vill både skydda och hjälpa sitt barn/ungdom.

När en del av detta "strul" kommit in i min familj och när jag hade insett det. Ja då började jag leta pusselbitar. Hur var det? När var det? Med vem var det? Många frågor sattes igång och jag började leta......en del skulle nog kalla det snoka. Men varför gjorde jag detta, jo för att hjälpa. För vilka föräldrar vill inte hjälpa sina barn när de har det svårt och tufft. Jag skulle nog påstå att alla föräldrar vill det, vill sitt/sina barns bästa.

Dessutom så kanske inte ens barn vill tala om hur de mår, speciellt inte om det är något de gör som inte riktigt är ok, för dom eller andra. Även unga människor är tyvärr intutade i skuld och skam.

Jag skaffade mig ett aliaskonto på Lunarstorm (var innan det fanns FB), oj vad mycket man kunde läsa på Lunarstorm. Så fort det ringde i hemtelefonen rusade jag dit, allt för att höra vem som ringde, jag kollade mobilnummer och alla mobilnummer skrev jag upp.Det hände även att jag snabbt som tusan kollade mina barns mobil (var lätt med dom gamla mobilerna som inte hade massa koder för att öppna)

Sen var vi några föräldrar som jämförde mobilnummren vi fått fram. Var det gemensamma bekanta till våra barn? Visste någon av oss vem det var?

Allt detta kan nog ses som att snoka. Att det är helt åt he....e att kolla sitt barns mobil. Att det är brist på respekt. Men jag kan inte se det så. Jo kanske lite. Men barn som inte ens är fyllda 15 år. De är omyndiga, jag som förälder är skyldig att ta hand om mitt barn på bästa sätt. Inte så lätt att göra om man inte vet vad som händer med ens barn.

Jag ser det som lite snokande, en hel del av mitt kontrollbehov som kom fram men faktiskt mest...Jag gjorde detta för att hjälpa mitt barn/ungdom i det som var svårt. Och även för att hjälpa mig själv. För hur det än är så är ovissheten ännu svårare än sanningen. Alltså en blandning som går lite i varandra.

Idag kollar jag aldrig i någons mobil, skulle inte falla mig in. Idag ser ju livet i vår familj annorlunda ut, det är lycka, kärlek och respekt. Men så var det inte förr.

Idag är jag en lycklig mamma, maka, farmor o svärmor och jag är en lycklig Mia.

Kram mamma Mia  

Att ha en bror eller syster som kanske missbrukar, har en diagnos, kanske "stökig o bråkig", eller kanske väldigt tyst och tillbakadragen.....

Klart att vi påverkas. på ett eller annat sätt av vår omgivning och speciellt av de som finns i vår nära omgivning och som vi har en känslorelation till.

Om man har ett barn som har/är något av ovanstående, ja visst påverkas man. Mamma och/eller pappa blir ju så upptagna av det barnet/ungdomen eller ung vuxen. Mycket händer och föräldern/föräldrarna får ibland så fullt upp att syskon lite glöms bort...

När jag hade det jobbigt med min son, var tvungen att ta det akuta som hände. Ja, visst kom lillebror ikläm. Kankse jag var tvungen att kasta mig iväg till akuten, ringa polisen, rusa till skolan eller något annat.

Vem ser då ett barn som blir tyst, som inte vill lasta mamma med sina bekymmer. Som han sagt nu på senare år, ja Patric : Jag tyckte mina problem var så små att jag inte tyckte du skulle behöva ta det oxå.... Stackars pojk, mamma som inte såg honom. Han var 13 år o storebror 15 år. Känslig ålder,,,,där man behöver bli sedd, hörd och bekräftad.

Även bröderna emmellan blev det såklart konflikter. Mycket av allt var kanske inte konflikter, men....

"Ilska är locket på sorgen"

Men trots allt, mitt i allt så har bröderna alltid funnits för varandra, alltid stöttat varandra i svåra stunder, alltid älskat varandra. Dock tror jag att båda har haft dåligt samvete gentemot varandra.....Detta är nu förgången tid...Den stora "förlåt mig, dig själv o jag älskar dig brorsandagen"...från båda sidor, ja det var den 17.e maj förra året. Dagen då Dennis egen dag spelades in för Nybyggarna. 

Just den delen av programmet kan jag se om och om igen. Syskonkärlek är så fint och något man mår så bra av. Både att ge och att få.

Och jag själv då, nej, jag har inget dåligt samvete längre. Vet att jag tog tag i det som var ett måste här o nu. Hade nog inte kunnat gjort annorlunda. 

Men jag tror och tycker att man ska ha det med sig i sina tankar....Syskonen

Denna finns på Patrics hand   

Bröderna   

Kram från mamma Mia   

Julen närmar sig med stormsteg. Förväntningar är höga för många, men långt ifrån för alla... Ångesten i antågande...

Advent och jul, glädje, ljus och lycka.....Är det så, är det sanningen, är det så vi känner inför dessa helger? Ja visst är det så.....för många av oss. Men långt ifrån alla har den känslan.....

Minns för många år sen. Dennis sa till mig : Nu kommer den där jäkla julen. Alla ska samlas, alla ska vara glada, alla ska tycka om varandra. Men mamma, det är ju inte så...Alla verkar tycka om mig, men egentligen är det ju inte så. Och jag känner mig så utanför där jag sitter o låtsas att jag är glad....... Usch, får tårar i ögonen när jag skriver.....

Men det är ju en del sanning i detta, med att julen inte är fin o mysig för alla...

Tänk vad många som mår dåligt för de har faktiskt inte pengar att köpa alla dessa paket som det förväntas av dom. Tänk vad många som mår dåligt för de vet inte om pappa eller mamma eller någon annan i familjen kommer vara stupfull. Tänk vad många som inte har någon att tillbringa julen med. Tänk vad många som inte ens har tak över huvudet på julaftonsnatten. Tänk vad många som "måste" jaga droger för att kroppen ska orka, trots att det är julafton....

Jag menar inte att vi ska förkasta julen, men jag önskar att vi sänkte "kraven" och kanske även kunde vara lite mer generösa mot dom som faktiskt inte kan/vill göra en sådan jul de flesta av oss gör.

De oragnisationer som gör alternativ jul, har så mycket respekt o glädje till dom. All heder !

Jo, jag ska fira jul. Jag ska göra som traditionen bjuder, och jag kommer få en fin jul med min familj. Men jag kommer oxå ha mitt hjärta o min respekt hos alla som inte vill eller kan fira julen.   

Kram från mamma Mia