...och hur är det att vara den som tror sig måste förbereda sig på det värsta....

Ja det är naturligtvis så otroligt hemskt,tragiskt, sorgligt och alla svåra ord man kan säga. Det är fruktansvärt !

Att se någon man älskar, försvinna mer o mer bort från sig själv. Att se någon man älskar, försvinna mer o mer bort från dig. Känslan o sorgen går inte att beskriva....

Man blir maktlös, man har inget annat i huvudet, man blir sjuk av oro, man vill nästan inte ens fortsätta leva.

Många händelser och känslor kommer för alltid finnas kvar i mig. Resten av mitt liv. Och tre av dom är liksom hörnstenar, händelser som jag ser tydligt om jag tänker på dom. Händelser som inträffade innan Dennis påbörjade sin resa till Det goda, drogfria livet !

1. I början av missbruket. Jag var på samtal hos soc. Soctanten tycker att jag är för misstänksam. - Du och vi måste lita på vad han säger! Vilket skitprat, finns väl ingen narkoman som alltid talar sanning. Då skulle dom inte kunna missbruka och dom skulle riskera att "åka dit". Kanske förälder eller annan skulle anmäla dom. Kanske soc skulle dra in pengarna (försörjningsstödet) Kanske skulle dom bli åtalade. Kanske skulle sk kompisar misshandla, att vara goolare ses inte med blida ögon.

2. Jag har via telefon letat efter min son överallt. Känner att något hänt. Ser en ambulans en bit från käksfönstret. Vet inom mig att det är Dennis dom ska hämta. Rusar dit. En medvetslös Dennis bärs in i ambulansen. Jag kastar mig med. Ingen vet då om han ska överleva, ingen vet på sjukhuset om han ska överleva. Jag sitter med han hela natten, gråter o sörjer. Nästa dag vet vi. Han fixade det ! Och nu är första LVMet ett faktum.

3. För bara några år sen. Vinte o snöstorm. Vi, min man o jag har letat efter Dennis i flera dagar utan resultat. Ringer polisen, sjukhus, kompisar, hyresvärd mm mm. Tillslut blir det bestämt av åklagare att polis,hyresvärd får gå in i lägenheten. Även vi får följa med. Stående tillsammans med polisen, utanför lägenheten så väntar vi på hyresvärden som har nyckel. Många tankar går genom huvudet. Alla tror det värsta. - Klarar du detta, ja om det värsta har hänt, frågar min man. Jag måste svarar jag. Vi fortsätter vänta, nu i trappuppgången. Minuterna är så långa.

Jag tittar ut genom glaset i porten. Snön yr. Och där kommer han gående, sonen min. Jag knuffar bort polisena, kastar mig ut, slänger mig över sonen o gråter hysteriskt. Lycka att se han, lycka att han lever. Kramar,gråter,kramar,gråter gör vi nu båda. Sen faller jag ner i snön, sitter o gråter men av lättnad o lycka.

Såna här olika episoder går vi igenom, vi alla som har någon vi älskar o som missbrukar, droger,alkohol,mat,sex eller vad det nu är för missbruk.

Min anhörigterapeut sa till mig en gång för många år sen. - Du tänker och nästan är din son. Du lever genom honom. Du ska få en läxa som du sen ska redovisa till mig. Du ska, varje dag, ta dig 15 minuter. Under dom minutrarna får du inte säga något om dina söner. Du får inte tänka på dom OCH du ska tänka på dig. Och du ska skriva ner vad du tänker...

För det var faktiskt så, att även om jag var på jobbet, även om jag var borta, även om jag tittade på ett bra TVprogram. Ja alltid, så tänkte jag på annat, på mina söner.

Jag gjorde som han sa och ni ska veta att det var mycket svårt, jäkligt svårt. Men det gick !

Trots allt vi känner, vill hjälpa, vill ha kontroll,,,,ja trots allt måste vi oxå ge oss själva tid. Det är inte att sluta bry sig för att man tar ett steg tillbaka. Tvärtom ! Du älskar o bryr dig även då ! Och ingen mår bra, ingen kommer kunna hjälpa om man även ramlar ihop själv.

Kom ihåg att du och ditt liv oxå är värdefullt. Älska men ge även dig o andra tid, inte bara missbrukaren.

Även du är värd att älskas.

PS Kanske någon undrar, hur orkar hon skriva om detta? Jo det är nog för att allt är bra idag. Sönerna mår bra o även då jag. Och kanske kan det ge någon där ute lite hopp. Kram

Kram från mamma Mia